bara en enkel präst

Nu närmar det sig...

Har i stort sett skrivit klart min ansökan till sluttermin på PIUS, plockat fram alla bilagor jag kunnat hitta, lagt allt i ett fint kuvert och nu saknas bara frimärke.

Häromdagen ringde jag till Wingemodeller och bokade in mig där för kaftan.

Och så har jag surfat runt och tittat på prästkläder och HJÄLP!!! Så mycket olika alternativ det finns om man är tjej. Jag blir helt galen. Svårast verkar vara att hitta en helt vanlig "traditionell" prästskjorta som är figursydd efter kvinnliga former. Jag tycker mig hitta ALLT utom just det. Det är tunikor och klänningar och tunna tröjor och hej kom och hjälp mig. Men den där vanliga enkla skjortan... var är den? 

Jag vill ju inte vara en KVINNLIG präst, jag vill bara vara präst.

Är det förresten någon som vet om man får ha talar i stället för kaftan?

Hurra!

Mitt i terminsstressen finns det ändå något att glädja sig över.

Men det är ju så frestande

Farmville...
detta förbaskade farmville...

För flera månader sedan skapade jag en vana att trycka "ignore" varje gång någon skickade en applikation till mig på facebook (vilket är åtminstone en gång om dagen).
Efter typ etthundrasjuttioelfte gången jag fick en förfrågan om farmville och efter att startsidan fyllts med folks foton och priser och hej kom och hjälp mig allt vad det finns man kan publicera från farmville, tänkte jag: "bäst att se vad som är grejen med det här".
Så jag gick in.
Började plantera lite.
Gick in lite senare och skördade.
Fick lite grannar.
Fick lite djur.
Vid det här laget tänkte jag: "Vad är det för särskilt med det här? Det var ju inte alls särskilt kul!"
Ändå gick jag in - jag skördade och planterade. Jag satsade på band och började få det lite snyggt på min farm, började gå upp level efter level.
Sen var jag hemma sjuk en vecka. Då blev farmville plötsligt mitt liv.

Och NU...
Nu har farmen börjat förvandlas till Eden.
Jag gick in för att skörda ett äppelträd... skördade...
...
Plötsligt kommer ett meddelande upp och vips! Kastades jag ut från min egen farm.
Tillbaka igen...
Där står äppelträdet... OSKÖRDAT!
Jag gör ett nytt försök...
återigen kastas jag ut.
Efter ett antal försök låter jag nu trädet vara.

Är det Gud som talar?!
Då tror jag hon säger något i stil med:
"ehum... satt inte du nyss och pluggade grekiska? Men du kanske inte tycker det där med kritisk tolkning av Bibeln är särskilt viktigt? Jag förstår, det räcker om man kan glosorna, va? Just det... vad sa du att du ville bli, sa du?"

Jo, jag närmar mig ju tretti-strecket så snart får jag ju inte vara med i svenska kyrkans unga

Okej...

Jag ser mig själv som rätt ung med mina ringa 26 år i branchen (branchen i betydelsen livet). Jag var rätt ung när vi fick vår första dator i hemmet och med den kom internet, ynka 16 år, gick första året på gymnasiet. Så jag ingår liksom i den där generationen som började chatta och förkorta allting. "iofs" "irl" "lol" osv. Det där hänger jag med på. 

Vad jag dock inte hänger med på är alla smilies. De tillhör generationen efter mig. 

Alltså på min tid gjorde man glad gubbe och ledsen gubbe. That's it! Men nu kommer det en himla massa gubbar - det är gubbar som lipar, blinkar, lipar och blinkar samtidigt, gråter, skrattar osv. Jag börjar hänga med på de flesta, men det är en gubbe (i alla fall tror jag att det är en gubbe, det skulle kunna vara en förkortning också), som jag ser överallt men som jag ännu inte fattar och det är denna:

(a)

Är det någon som kan hjälpa mig med detta? Är det kanske förkortning på "asgarv"? Den tycks bara finnas med när folk skriver något roligt. Kanske någon tonåring där ute som kan hjälpa mig?

Men alla andra har ju en...

På tunnelbanan häromdagen satt jag mitt emot en man som verkade vara i stort behov av fler armar och händer.
Han hade lagt portföljen i knät, och för att försäkra sig om att den inte skulle ramla ner hade han enbart tårna i golvet och knäna tätt ihop (vilket fick honom att se kissnödig ut) och lutade armbågen på portföljen. I samma hand hade han sin telefon och micken på sin hands-free i ett stadigt grepp en millimeter framför munnen. I sin andra hand hade han en påse och sin hörsnäcka som han måste ha fruktat skulle trilla ur örat om han inte hela tiden höll i den.
Detta var en man som uppenbarligen hade missat poängen med en HANDS-FREE.
Hade det inte varit enklare för honom att bara ägna den ena handen åt att hålla telefonen mot örat?

Planet of the apes

Är det fler än jag som har gått med på att klä ut mig till apa den 6:e september? Ryktet om skämtet mot Fuglesang sprider sig som en löpeld över facebook.

Klä ut mig till apa ja... just det, för jag har ju en apdräkt liggande i garderoben. Den hänger mellan elefantdräkten och tomatkläderna!

Jag ser framför mig ett pinsamt scenario:

Datum: 6 september.

Tid: 08.00

Jag klär på mig med omsorg framför spegeln, sätter i mörka linser (för inte har apor blå ögon inte), sminkar mig mörkt i ansiktet och drar på mig min apdräkt. Den enda dräkt de hade kvar i butiken var en sån där med en klarröd put-rumpa. Jag vänder mig om framför spegeln. Tja... inte helt dumt faktiskt.

Tid: 09.00

På tunnelbanan börjar jag bli pinsamt medveten om att alla andra människors apdräkter ser ut som helt vanliga kläder. Är inte det där den där snygga trenchcoaten från höstens h&m-katalog? Har hon en apdräkt under?

Tid: 10.00

Nu är jag framme i kyrkan där jag ska tjänstgöra som gudstjänstvärd idag. Vaktmästaren hade ingen apdräkt på sig. Men det klart, han får ju inte klä sig hur som helst för arbetsgivaren. Prästen har ingen apdräkt under skjortan. Men det klart, det skulle bli lite trångt.

Tid: 10.58

När jag går fram för att hälsa välkommen till dagens gudstjänst blickar jag ut över en kyrka fylld (nåja) med folk som inte ser ett dugg utklädda ut. Då inser jag... den äldre generationen har ju inte facebook.

Jag infogar en förklaring om Fuglesang-skämtet i min välkomsthälsning och samlar församlingen i bön:

Gud, du ensam ser bortom våra masker. Hjälp även oss att se förbi dem. Amen.

Tid: 14.00

Väl hemma går jag in på facebook och tittar in på eventet "planet of the apes". Där står att skämtet är avbrutet eftersom det förstördes av att Fuglesang kollar sin facebook regelbundet uppe i rymden och därmed var beredd.

Detta är det allra troligaste scenariot!

Det är inte läge just nu

Så hädde det sob alltid hädder där jag är ledig: Jag blir sjuk!

Höstförkyldiged är här!!!

Samtidigt är det väl bättre att den kommer nu än när jag är mitt uppe i terminen.

Det är väl med förkylning som med barn - det finns inget lägligt tillfälle att få dem på!

Var är alla bollarna?

Jag har alltid varit en sån där person som alltid har många bollar i luften som man säger.
Jag har tränat, varit aktiv i kyrkan, sjungit eller spelat i band, jobbat o.s.v.
Om jag är aktiv inom någonting är jag verkligen aktiv! Jag tycker helt enkelt inte om att göra saker halvdant.
Nu i höst kommer jag att börja spela i en amatörorkester 2 timmar varje tisdag kväll (fiol), varje söndag kväll och någon kväll till vissa veckor kommer jag att träna tonårstjejer i gymnastik, jag kommer att vara gudstjänstvärd några helger i månaden, dansa lindy hop varje torsdag kväll, och försöka ta mig till ungdomskvällarna i Vällingby så ofta jag hinner och orkar (denna församling ligger sen jag flyttade i våras en timmes resfärd hemifrån).
Förutom allt detta ska jag alltså plugga heltid och försöka ha ett liv med min man. Jag inser att om jag någonsin får barn måste jag börja prioritera bort!

Nu sitter jag här hemma...
sommarjobbet slutade i söndags, skolan börjar inte förrän på måndag. Orkestern har inte startat ännu och inte heller lindy hop-kursen. Maken jobbar och solen gömmer sig bakom molnen...
Vad gör man då?!

Borde kanske öva lite fiol, fräscha upp grekiskan lite inför kursstart, ta mig ut i friska luften lite eller åtminstone inte sitta stilla på rumpan...

...jag surfar.
Jag antar att jag även är en sån där person som bara har ett på- och ett avläge. Skulle behöva en dimmer.

Avslut och nystart

Igår var dagen för både avslut och nystart.


Med vemod firade vi den sista sommargudstjänsten, serverade det sista sommarkaffet och visade kyrkan för sista gången. Vi tog farväl (på återseende) av församlingsbor och plockade undan det vi för sju veckor så glatt plockade fram.
Det har varit det roligaste sommarjobb jag någonsin har haft, fyllt med minnen: möten, fåglar, skratt, gudstjänster, samtal, kaffekokande, kaffedrickande, kaffespillande, kaffetorkande, bön, sång, fräckisar, mera samtal, predikningar, ännu mera samtal och mycket mycket mer.
Om jag inte hade haft det här sommarjobbet hade jag ännu inte upptäckt att om man är en mycket kort prästkandidat som ska duka upp nattvarden vid ett mycket högt altare finns det en överhängande risk att man inte ser vinet i kalken förrän kalken är fylld till bredden. Jag hade heller ännu inte upptäckt att Madeira inte är ett vin man försöker dricka upp en slurk av för att minska nivån i kalken om man vill vara vid sina sinnens fulla bruk och kunna dela ut det till andra efteråt...
ehum...

Men gårdagen var inte bara en dag av vemod och avslut. Det var även en dag för nystart.
När jag började studera teologi slutade jag att träna gymnastik, något som jag hade hållit på med sen fyra års ålder. Jag ska inte hymla - jag var bra, jag var riktigt bra. Men 3-4 kvällar i veckan á 2,5-3 timmar är svårt att offra när man pluggar heltid, är aktiv i kyrkan, jobbar extra och försöker vara nykär på samma gång. Så jag valde kyrkan före (jag hoppas jag får någon slags stjärna i himlen för det här, Gud, eller åtminstone får kallas martyr eller helgon av en lägre rang kanske?!?).
Jag har längtat tillbaka till gymnastiken sen dess och tänkt att jag någon gång ska ta upp det igen. Nu har jag börjat med en kompromiss:
Istället för att själv träna 3-4 gånger i veckan, står jag nu 1-2 gånger i veckan och ser till att andra tränar riktigt ordentligt och blir riktigt bra.
Igår kväll träffade jag för första gången de JSM-tjejer som jag ska träna framöver. Jag är riktigt taggad. Så mycket potential där fanns!
Det är oerhört kul att vara tillbaka i gymnastikvärlden igen. Jag känner mig lite helare och mycket glad!

Alltid roar man någon

I morse var jag mycket trött efter en jobbig natt. (se föregående blogginlägg). Efter att ha gått upp en andra gång efter ett misslyckat insomningsförsök la jag mig på min spikmatta. Och tänka sig - det hjälpte!
Men som sagt, tröttheten var enorm på morgonen, något som kanske ändå roade min internetbank. Följande "konversation" ägde nämligen rum före frukost efter att jag noggrant hade räknat med hjälp av mina fingrar:

Från	Cecilia Södertun
Mottaget	09-08-07 07:39
Meddelande	Hej. Jag överförde just 700 kr från mitt e-sparkonto till mitt privatkonto. Saldo före överföringen var på sparkonton 3300,28. Efter överföringen var saldo 2600,28. Det har alltså dragits 800 kr istället för 700. Dock har det bara kommit in 700 kr på mitt privatkonto. Kan ni åtgärda detta på något sätt? Vänliga hälsningar /Cecilia Södertun

Från	Cecilia Södertun
Mottaget	09-08-07 07:41
Meddelande	Hej. Jag skickade just ett meddelande till er som visar att jag har glömt all den matematik jag någonsin har lärt mig. Jag ber om ursäkt för detta. Allt stämmer och jag skäms litegrann. Hälsningar /Cecilia Södertun

Från	Internetbankens Kundtjänst
Mottaget	09-08-07 07:48
Meddelande	Hej. Tack för din fråga. Det har endast dragits 700 kronor från ditt e-sparkonto. 3300-2600=700 kronor Med vänlig hälsning Swedbank AB (publ) Catharina Wirén

Är det inte intressant att det aldrig slog mig att använda miniräknare innan jag tog kontakt med min bank? Jag litade blint på att det räckte med sex fingrar för att räkna till sju (!).
Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver möta Catharina Wiréns blick!

Sömnproblem...

Jag vaknade... 'undrar vad klockan är'. Som alltid när jag vaknar när det fortfarande är mörkt ute inleder jag med en debatt i huvudet om jag ska titta på klockan eller inte. Jag bestämde mig för att jag ändå behövde gå på toaletten. Gick upp och tittade på klockan väl tillbaka i sängen: 02:23. Ok, härligt. Flera timmar kvar till väckning. Då har jag verkligen tid att somna om.
...somna om
...
somna om
...

Vred och vände mig...
Funderade...
Av någon anledning började jag tänka på så himla mycket saker...
Som alltid när jag har svårt att somna om började en debatt i mitt huvud - ska jag gå upp och börja dagen eller försöka somna om?
- somna om!
Ska jag gå upp och dricka lite vatten och sen göra ett nytt försök eller ligga kvar?
Jag bestämde mig till slut för att gå upp. Tittade på klockan: 03:12. Gick ut på balkongen - fullmåne! Skulle kunna ha med saken att göra. Vad vet jag.
Bestämde mig till slut för att om hjärnan ville fundera kunde den lika gärna få göra det över ett tangentbord.
Nu gör jag ett nytt försök. Jag kan i alla fall få 3 timmars sömn till.

Sommar, sommar, sommar

Det har inte varit mycket ledighet den här sommaren. Jag var ledig ca en och en halv vecka i början av sommaren, sen har jag sommarjobbat i kyrkan och när det jobbet slutar om två veckor har jag en veckas ledighet innan terminen startar på nytt.

Men just idag känns det som om jag har ledighet framför mig.

Hela sommaren har jag haft en artikel att skriva, och eftersom den skulle vara inne senast 1 augusti satte jag mig inte med den förrän veckan innan. Men den har legat och tryckt i mitt huvud hela sommaren.

Men nu är artikeln inskickad (håll utkik efter nästa nummer av tro & liv!), sista predikan för sommaren är utförd och framför mig har jag nu två lediga dagar.

Här ska njutas.

I morgon väntar lunch vid en väns kolonistuga. Härligt!

Den stora idolen

Jag var 9 år. Det var första gången jag var på kollo. Alla kollon på barnens ö strålade samman för en talangjakt. Det var ingen tvekan om vad jag skulle göra för att vinna. Jag målade håret svart med vattenfärg (vilket typ aldrig gick att tvätta ur men gillade att hamna på kudden för resten av kollotiden), tog på mig ett par svarta tajta byxor, de nyinköpta skorna i svart och vitt - endast inköpta för att kunna likna idolen - , tog på mig en lånad t-shirt - alldeles för stor - med den stora idolens bild på. 

Upp på scen, i position. Ur högtalarna strömmar Michael Jacksons "Bad".

Mimiken satt, varje move likaså - lillfingervicken, den kända kicken, till och med volten som jag noggrant räknat ut skulle placeras i den instrumentala delen. 

Applåderna flödade. Vilken känsla!

Tack för hjälpen, Michael!

RIP

Så kom då det fruktade tandläkarbesöket

Var hos tandläkaren igår. Det var ungefär 6 år sen mitt senaste besök.

Jag var rätt nervös - hur många hål har jag egentligen?!? - minst 3 måste det vara. Och HerreGud så mycket tandsten, och mina visdomständer som växer så fruktansvärt snett... dem vill de säkert dra ut. Det kommer vara mycket smärta och det kommer svida minst lika mycket i plånboken.

När jag kom dit var det en tandhygienist som undersökte mig. Jag har hört otroligt många berättelser om tandhygienister. I dessa berättelser pratar de med en som om man gick i mellanstadiet och att de verkligen skambelägger en. ÅH NEJ! Ska en SÅN undersöka mig nu?!?!

Hon var enormt trevlig - varken skambeläggande eller nedlåtande i sitt sätt att prata med mig. Jag hade rent av rätt kul i den där tandläkarstolen.

Sen kom tandläkaren - anledningen till att jag valde just denna tandläkare var att min man hade gått dit och tyckte att han var så trevlig.

Tandläkaren äntrar rummet...

...

Tandläkaren är en hunk!!!!!!!

Åh nej! Ska de där gyllenbruna ögonen stirra in i min tandstensmun? Jag som är osminkad och allt idag.... PINSAMT!!!

På kvällen skällde jag ut min make.

Nästa gång blir det åtminstone lite mascara...

Just det: Jag hade tandsten och ett hål. That's it!

På vägen därifrån tog jag en karamell.

Du är saknad

Första gången jag såg honom sen han blev sjuk kunde jag knappt hålla gråten inne. Han såg så svag ut, men han var så tapper, så stark.

Det var bara då som jag såg döden som en möjlig utväg. Aldrig därefter var det ett alternativ i mitt huvud, inte i hans heller verkade det som.

Han skulle få en ny lever... så småningom.

Han fick vänta ett år på den, men han fick den till slut.

För en dryg vecka sen ringde hans föräldrar till mig och berättade att han hade gått bort. Det hade uppstått komplikationer med den nya levern. Han hade fått vänta för länge och kroppen hade inte klarat av det.

Samma dag som många av hans kurskamrater tog emot sitt examensintyg på THS somnade William in.

Inte förrän idag har jag riktigt trott på det. Jag har inte velat att det ska vara sant (vem vill det), så jag har helt enkelt inte trott på det.

Men idag blev det verkligt...

Kistan.

Hans foto.

Blommorna.

Rökelsen.

Psalmsången.

Bön.

Tårar. Så många tårar.

Farväl.

Jag önskar jag hade varit där för dig mer.

Jag tror det nu.

Jag hoppas på en evighet vackrare än jag kan föreställa mig. Det måste vara så.

En gräsänkas frihet

Jag minns när jag var yngre och fortfarande bodde med mina föräldrar. De få gånger de åkte bort och jag hade hemmet för mig själv var rena drömmen (vi hade tunna gipsväggar hemma och seden att inte låsa om sig (ens på toaletten)). Det var då jag tittade på vad jag ville på stora tv:n, lagade konstig  mat, köpte en himla massa onyttigheter, bakade oerhört mycket, lyssnade på hög musik, var uppe sent osv.

Den där känslan av frihet minns jag så väl. Den där känslan av att äga hemmet på något sätt, om än bara för en kort stund.

Igår åkte min man iväg på ett 2 veckors långt läger. Till en början kändes det tomt här hemma.

Men den där känslan kom tillbaka efter ett tag - känslan av att äga hemmet. Jag har nu gått in i en fas där jag passar på att göra allt som maken inte tycker om:

Jag plockade fram tjärlakritsen (som han hatar lukten av), stoppade äntligen in "En ung Jane Austen" i DVD-spelaren (som jag velat se sen länge) och har just sett "Stolthet och fördom" för typ hundraelfte gången i mitt liv. Snart ska jag ställa mig och tillaga tomat- och paprikasoppaeftersom maken ogillar både paprika och soppa. 

Vissa saker måste man ta itu med

Jag har inte besökt tandläkaren på flera år.

Jag hade en tid en gång som jag var tvungen att avboka. Sen dess har jag inte bokat någon ny.

Det var några år sen nu. 

Vad säger det om mig? 

Förmodligen att jag ogillar tandläkaren mer än jag vill erkänna.

Men nu ringde jag i morse. ÄNTLIGEN! Det är verkligen dags nu. Ju längre jag väntar desto värre kommer det ju bli.

Så tänkte jag att att om jag ringer nu kommer det dröja ett tag innan jag får en tid eftersom det är sommar och semestertider och så... ehum... jag fick en tid på torsdag.

Det är visserligen bara en undersökning och kommer väl inte göra ont och så... men ändå... det kan inte skada att skicka en liten bön?!?

Midsommardopp

Äntligen har jag tagit årets första dopp.

Det blev bastubad på midsommar.

Sjukt varm ångbastu och sen ner i det drygt 15-gradiga vattnet.

Och så samma sak ännu en gång, lite varmare i bastun denna vända...

Ah!

Sitta på trappan och titta ut över det spegelblanka vattnet, omvirad av en fuktig handduk.

En öl...

mmmmMidsommar

Herregud så länge sen jag skrev!

Jag får såna där perioder ibland... jag blir alldeles jättetrött på mina egna ord, särskilt de skrivna. När man sitter veckor i streck och bara skriver och skriver och skriver - hemtentor, PM, mail och allt vad det är - då är det lätt hänt.

Men nu har jag varit ledig från skolan en vecka. Har vilat mig från allt skrivande och istället ägnat mig åt en massa läsning (skönlitteratur!) och umgåtts med vänner och familj.

Snart sätter sommarjobbet igång. Innan dess ska jag försöka få ihop en artikel till den här tidningen (håll utkik i höst). Men det ska väl inte ta kraft på samma sätt.

Nu ska jag nog läsa lite mera. Det är ren njutning. Inget regn och ingen kalluft kan ta bort denna sommarkänsla!

Parked Car Fail

här kommer en till.
men sen måste jag göra nytta