Du är saknad

Första gången jag såg honom sen han blev sjuk kunde jag knappt hålla gråten inne. Han såg så svag ut, men han var så tapper, så stark.

Det var bara då som jag såg döden som en möjlig utväg. Aldrig därefter var det ett alternativ i mitt huvud, inte i hans heller verkade det som.

Han skulle få en ny lever... så småningom.

Han fick vänta ett år på den, men han fick den till slut.

För en dryg vecka sen ringde hans föräldrar till mig och berättade att han hade gått bort. Det hade uppstått komplikationer med den nya levern. Han hade fått vänta för länge och kroppen hade inte klarat av det.

Samma dag som många av hans kurskamrater tog emot sitt examensintyg på THS somnade William in.

Inte förrän idag har jag riktigt trott på det. Jag har inte velat att det ska vara sant (vem vill det), så jag har helt enkelt inte trott på det.

Men idag blev det verkligt...

Kistan.

Hans foto.

Blommorna.

Rökelsen.

Psalmsången.

Bön.

Tårar. Så många tårar.

Farväl.

Jag önskar jag hade varit där för dig mer.

Jag tror det nu.

Jag hoppas på en evighet vackrare än jag kan föreställa mig. Det måste vara så.