Jag har nått upplysning!

Jag är som nämnts ute på min sista praktik. Denna har särskilt fokus på gudstjänst och predikan. Jag måste säga att det är den bästa praktiken hittills. Jag har verkligen fått göra mycket och jag har nått en hel del insikter. Här är några sådana insikter:

• Jag tycker bättre om att hålla predikan än att skriva den.
• När det gäller kortare betraktelser och liknande tenderar jag säga något annat än det som står på min lapp, men med samma poäng.
• Jag skriver gärna ett första utkast för hand, låter det vila och skriver om det på datorn lite senare.
• Jag behöver bättre och snyggare skor!
• Jag vill bli präst (det var väl för väl!)

Nu ska jag ut och shoppa skor!

När nervositeten inte får plats

Jag gjorde det!
Tog hela gudstjänsten - läste de inkluderande löftesorden och inkluderande välsignelsen.
Så nu har jag äntligen haft en hel "vanlig" gudstjänst ute i församling helt på egen hand. Vilken skön känsla.
Och det bästa av allt är att det gick som på rutin (på ett positivt sätt). När jag väl stod där kändes det som om jag hade gjort det tusentals gånger förut. Gudstjänsten bar mig.
Jag hann aldrig bli nervös heller eftersom jag hade en del orosmoment att ta itu med innan gudstjänsten.
I lördags kväll när jag och min man som också skulle predika denna söndag satt hemma och skrev predikan kom vi på att vår skrivare hemma inte fungerade. Eftersom jag inte var säker på hur det var med skrivare i kyrkan jag skulle till (eftersom jag aldrig hade varit där tidigare) och han ville läsa igenom sin predikan på tunnelbanan bestämde vi oss för att ta vägen via skolan (THS) för att skriva ut vår predikan där.
Väl på THS på söndags morgon stod vi vid en icke funktionerande skrivare. Nu började pulsen öka något. Men men. Ingen anledning att få panik ännu, tänkte jag och passade på att göra något slags stödordsschema på tunnelbanan utifall att.
Det visade sig att det fanns en skrivare i kyrkan, men vaktmästaren hade inga inloggningsuppgifter till datorn, så vi väntade på prästen. Hon hade uppgifter men kunde inte komma ihåg dem, så vi väntade på kyrkomusikern.
Klockan halvelva loggade kyrkomusikern in på datorn åt mig och jag drog en lättnadens suck. Men den varade inte länge eftersom jag några sekunder senare insåg att även denna skrivare var ur funktion.
Nu blev det verkligt för mig - inte bara skulle jag behöva stå på en ostadig kudde för att synas i predikstolen, jag skulle ha ett halvskrivet manus framför mig också.
11:40 satt jag och handskrev de viktigaste formuleringarna med en dålig blyertspenna. Sen var det bara byta om, läsa igenom namnen på avlidna, döpta och vigda (stor församling = sjuuukt lång lista). Placera ut predikan, namnlistorna, psalmbok mm...
Två minuter i elva bad jag en stilla bön - använd mig!
Jag tittade knappt på min handskrivna predikan. Hade jag gjort det hade jag förmodligen inte sett vad som stod där. Men jag fick ett flertal varma kommentarer av människor som värmde som ingenting annat.

Jag tackar Gud för denna prövning. Nu vet jag att om jag bara tillåter det så bär Gud.

Om rannsakan

Idag ska jag sitta på skolan till sent ikväll (typ halv elva). Så mycket för pred 12:12!
Men jag passar på att jäsa lite grann så här efter lunchen. Har just gjort klart agendan till mässan som firas på skolan imorgon. Snart måste jag börja tänka på beredelseordet också. Vet vad jag tänkt behandla men inte riktigt hur ännu. Det finns ju så mycket att säga inför syndabekännelsen, konsten är bara att lyckas säga det på 10 meningar.
Jag tänkte prata om rannsakan, och lämna rum för just detsamma innan själva bekännelsen.
Det är något jag själv ofta saknar i gudstjänsten där jag brukar gå - tid för rannsakan.
Inte för att hitta varenda liten små-synd.
Inte för att hinna göra upp helt och fullt med mitt inre mörker.
För att hinna landa.
För att hinna möta mig själv.
För att hinna se något.
För att hinna reflektera över riktningen i mitt liv.
För att förbereda mig för de ord jag snart ska uttala:

Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

.

Att vara öppen för motvind...

Sitter och skriver beredelseord till mässan ikväll. Det är ungdomskväll och beredelseordet i den mässan fungerar lite som en mini-predikan som leder mot överlåtelsebönen.
Hade tänkt skriva detta igår kväll. Jag hade tänkt på det en hel dag och visste vad jag skulle säga på ett ungefär. Och så kom jag hem på kvällen och satte mig vid köksbordet, slog upp bibeltexten, bad en bön och började skriva på det jag funderat över.
Men när jag tömt mig på tankar så tog det stopp!
Sånt händer ibland men det är ju fruktansvärt irriterande när det händer.
Jag tappade lust och inspiration... det jag hade funderat på kändes inte längre bra, kändes inte längre relevant.
Jag försökte börja om, tänka åt något helt annat håll, men modet hade sjunkit. Då gjorde jag något mycket klokt: Jag sov på saken.
Nu ska jag sätta igång på nytt. Börja om från början. Ta hela dagen på mig.

Jag tror att det blir över söndagens tema: Trons kraft, men jag är öppen för att Gud vill något annat, det är bara att hoppas att jag märker det!

Visst finns det änglar!

I går var en låååång dag. Jag började jobba kl. 8 och gick inte hem förrns kl. 22!
Jag var oerhört trött när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet på morgonen, men satt och trots det gjorde ett tappert försök att studera.
I "fyran" snett framför mig satt en flicka (läs ängel) på ca 8 år och hennes något äldre bror. Ängeln satt och läste tidningen:
- T-O-K-Y-O, Tokyo! H-O-N-G-K-O-N-G, Hong-Kong! (lyckligt). Aha, jag fattar, kolla, utbrister ängeln och visar tidningen glatt fr sin bror.
Tunnelbanan stannar vi Blackeberg och en man kliver på.
- ursäkta, säger han och menar ryggsäcken som har fått sätet mittemot ängeln.
- oj, den kan jag ta här istället! brister ängeln ut och flyttar glatt ryggsäcken. så kan du sitta där, så!
mannen sätter sig. tunnelbanan åker vidare.
- Oj! säger ängeln och börjar vika ihop tidningen (som nästan är lika stor som henne själv). Hon och hennes bror börjar göra sig i ordning för att gå av. Ängeln ramlar nästan baklänges när hon svingar på sig sin fullpackade ryggsäck. Tunnelbanan stannar i Råcksta, men ängeln står kvar, vänd mot mannen.
- den är så tung eftersom vi ska på utflykt, säger ängeln till mannen.
Mannen frågar vart de ska och ängeln berättar glatt om de olika platser hon och hennes bror ska till.
Under detta samtal känner man hur det riktigt sprider sig glädje genom tunnelbanevagnen, man kan riktigt se hur den rör sig och virvlar kring människor som rök.
Ängeln upptäcker att mannen också har en ryggsäck.
- ska du också på utflykt?! utbrister hon lyckligt.
Nu går det inte att undvika glädjeröken som sprider sig som en löpeld genom vagnen och rakt in i varje människa. Ungefär här inser jag att mitt försök att plugga på vagnen är lönlöst. Här står ju en ängel mitt framför mig och förmedlar något mycket större än vad någon kurslitteratur någonsin kommer förmedla.
- Men åh, det där var ju jättefint! säger ängeln när hon får se det rosa bandet på mannens plånbok. Mannen berättar vad det är och varför han har det där.
Tunnelbanan är inne i tunneln under Vällingby centrum och ängeln börjar vända sig åt det håll hon snart ska gå. Då fångas hennes uppmärksamhet av kvinnan i "fyran" brevid:
- är det där din månadssten?! brister hon glatt ut till den fritt främmande kvinnan.
- Är du också född i september? vilket datum? aha! jag är den 15:e. Vi är födda samma månad! säger hon lyckligt till sin bror.
Jag ser mig omkring och kan inte finna en enda människa vars uppmärksamhet inte riktar sig mot den lilla flickan. varenda ansikte är förvandlat i glädje.
Tunnelbanan stannar och ängeln går av, på väg mot sin utflykt i fjärilshuset.
Jag är övertygad om att hon kommer sprida glädje under hela sin dag.
Tänk vad mycket något så litet kan åstadkomma!

Igår mötte jag en ängel och den glädjen jag fick då har dröjt kvar ännu idag!

En liten julsaga

Någonstans i mörkret sker det.
Ingen ser eller hör det.
Ett barn föds.
Det är varken odramatiskt eller särskilt märkvärdigt.
På normal väg, fast något omständigare.
En änglakör sjunger... precis som varje gång ett barn föds.
Men den här gången kan de inte hålla sig... de måste sjunga högre, de måste fortsätta sjunga... de kan inte sluta.
Det känns i luften.
Några herdar vaknar mitt i natten. Varför vet de inte. Ingen av dem kan förklara vad de drömt, men alla vill de försöka.
Det finns ett barn. Ett BARN!
Något så ömtåligt och sårbart som ett barn. Och hela världens liv hänger på en tråd, hela världens liv hänger på det barnets navelsträng.
Men just i detta ögonblick står hela världen stilla. Det är som om hela världshistorien ryms i den unga flickans famn.

För att se räddningen... ja för att kunna se världens räddning och hopp, behöver man inte sträcka på sig.
Nej, man måste böja knä och blicka ner i sårbarhetens ögon.
Där, i en enkel och ändå så enormt oförklarlig syn ryms himmel och jord, början och slut.

Ett barn är fött.

Lunka på

Har haft en lugn och skön arbetsdag.
Det har varit så skönt att arbeta i (så gott som) total tystnad, att arbeta i ett meditativt lugn.
Kyrkan är byggd med klostret som förebild och är som gjord för att ha retriet i.
Kyrkans mörka tegelväggar liksom bara predikar tystnad, stillhet, lugn.
Trots att jag knappt har talat med någon idag känner jag en särskild närhet till de människor som delat dagen med mig.

Nu är jag så där mysigt, avslappnat trött. En ganska harmonisk känsla faktiskt.
I morgon väntar en ny grupp "vilare". Jag hoppas morgondagen blir minst lika bra som idag.

Guds rike är inom er

Betraktelse, andakt på äldreboendet Lönnen, Jakobsberg, ons 26/7 2006
Luk 17:20-21

Guds rike är inom er.
Vilka underbara ord - Gud bor i dig.
Det är stort. Gud, som har makt över himmel och jord och som skulle kunna välja att ta sin boning högt ovan molnen i det största och allra praktfullaste palats. Den Guden har valt att ta sin boning i dig.
Guds rike är nämligen inte som sndra riken - det behöver ingen geografisk plats.
För Gud har valt att placera sitt rike i människan, så att vi, varje gång vi möter varandra, också möter Gud.
Guds rike är inom er.
Låt det växa. Ge Gud plats, öppna dig själv och se Gud i andra och låt andra se Guds rike i dig.
Du bär på en skatt - du bär på Guds rike.
Vårda den skatten och dela den med andra.
Så får Guds rike växa inom er.

Var heliga

Beredelseord, veckomässa i Maria kyrka, Jakobsberg, tis 25/7 2006

Herren talade till Mose: Säg till Israels hela menighet:

Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.

Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk,

utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

(3 Mos 19:1-2,18)

Vi vet om att vi är värdefulla - vi har hört det förut.
Vi vet om att vi är skapade till Guds avbild - vi har hört det förut.
Vi vet om att vi är Guds älskade barn, att vi är unika - vi har hört det förutr.
Vi har också hört att vi inte ska försöka bli Gud: det var så det gick snett från början.
Men Gud säger inte: Ni är heliga.
Nej, Gud säger: Ni ska vara heliga.
Det säger Gud på samma självklara sätt som hon säger: Du ska inte dräpa.
Om vi vill gå i Guds efterföljelse ska vi vara heliga, eftersom Gud är helig och vi är ju Guds avbilder.
Men hur är vi heliga? Vad är det som gör oss heliga? Vad är det som gör Gud helig? Vad är det som får oss att ropa: Helig, helig helig! ?
Jo, Guds oupphörliga, oändliga kärlek.
Var heliga, ty Gud är helig.
Älska, ty Gud älskar. Och när vi älskar möter vi Gud i oss själva och i varandra.
Det kan låta enkelt att älska. Men hur enkelt är det att älska sin fiende? Hur enkelt är det att älska någon som gör oss illa? Så mycket enklare är det att stänga ute och såra.
Men när vi kommer hit, inför Gud, får vi vända oss till den Gud som har oändliga förråd med kärlek och vi får be för dem vi sårat med vad vi gjort och sagt, för dem som vi har hindrat att se Guds kärleks makt.
För kärlek är en makt, en makt som inte den starkaste här kan övervinna.
När vi älskar är vi heliga.

Jag har inte syndat!

Beredelseord mässa i viston, Vällingby, ons 19/4 -06

Härom veckan träffade jag en gammal vän, som jag inte träffat på länge. Hon bor för tillfället i Norge, och har besökt Svenska kyrkan där. När vi nu träffades, hon och jag, och satt ner och pratade om livet hade hon en fråga som legat länge och väntat:

Varför förväntar man sig i kyrkan att jag har syndat?
Varför måste jag varje gudstjänst bekänna mina synder?
Jag har ju inte syndat!

Och så följde ett långt samtal om synd, gudstjänst, och förlåtelse.
Vi var båda överens om att det utifrån sett ser ut som att vi fokuserar på synden. Medan ambitionen är att lägga fokus på förlåtelsen.
Någonstans i mitten möttes vi: hon – en person som är något kritisk till kristendomen, och jag – en person som är beroende av den.

Men hennes ord ekade i mitt huvud: Jag har inte syndat!
Jag har inte syndat!
Och jag hade svårt att tro henne.

För vad är det då att synda? Vad är det vi bekänner att vi har gjort? Varför är det så svårt för oss att säga att vi har syndat? Ordet synd har blivit förknippat med kriminalitet. Men är det så stort och så tungt som det låter?
Man brukar säga att synd är att missa målet. En bra förklaring av ordet, tycker jag. Och det gör vi ju hela tiden.

Det går inte att göra en lista på vad som är synd, och vad som inte är det.
Men är det inte synd att jag inte hade tid att leta upp den där läraren och berätta om mobbingen som råder varje dag i matsalen.
Är det inte synd att jag varje dag går förbi samma alkoholiserade, hemlösa gubbe och aldrig har med mig ens ett äpple till honom.
Är det inte synd att jag glömde ringa mormor igår och tacka för det fina påskkortet jag fick.
Och är det inte synd att det finns så många människor som behöver hjälp i den här världen, och ändå glömmer jag ofta till och med bort att hjälpa mig själv.

Jesus säger:
”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.” Då kommer också de att fråga: ”Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?” Då skall han svara dem: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Du är ingen hemk människa för att du inte mättar alla hungriga magar, du är ingen dålig människa för att du aldrig ringde mormor och sa tack. Det händer alla, dumissade målet lite. Här vill ingen döma dig. Ingen vill berätta för dig vad du måste göra eller måste låta bli.
När du vänder dig till Gud och bekänner möter Gud dig, och i det mötet får du se in i dig själv och låta dig formas, växa och komma närmare målet. Ett litet steg i taget. Här får du be om renhet,om helhet och om att få komma närmre Gud – närmare målet.

Bekymmerslöshetens koja

Beredelseord mässa i viston, Vällingby, ons 15/3 -06



Ibland önskar man att man kunde stoppa tiden.
Eller att man kunde multiplicera sig själv.
Så att en jag tog hand om vänskapen, en annan skolan, en tredje träningen, en fjärde familjen och en sjätte arbete osv.
Så kunde man träffas på söndagarna allihopa och gå på bio eller nåt annat skoj.

För ibland så blir det bara för mycket.
Man vill vara överallt, och det måste inte bara vara jobbiga saker som skola eller arbete eller disk.
Ibland råkar det bara bli så att en tenta krockar med en födelsedag som kräver massa förberedelser och så har man vänner man vill träffa, för dem kan man ju inte försumma.
Dessutom har man väl läxor. Och kanske ligger man till och med lite efter i nåt ämne, och skippar en lektion, för man vill inte sitta där och skämmas över att man är den enda som inte hunnit med läxan, och så kommer man ännu mer efter.
Och mitt i allt detta säger mamma att man aldrig har tid för henne...
Ni kan säkert måla upp er egen stresskarta rätt bra.
När det blir så pass mycket att man inte har någon aning om var man ska börja, då gör man ingenting i stället. Och man mår bara sämre, för högen bara byggs upp. Och man kan inte göra nåt kul alls, för har man tid med kul, då har man ju tid med matte.

Precis där var jag i söndags kväll. Allt var bara för tungt.
Vet ni vad jag gjorde då? Jag sa till Fredrik (min fästman): Jag vill gömma mig.
Så vi byggde en koja hemma i vårt vardagsrum (Om Erik hade varit här hade han kunnat berätta hur fin den var. han har nämligen sett den). Den var jättefin… det såg ut som en flyktingförläggning där hemma, men det var jättefint.
Vi tog madrasser och bäddade och gjorde mysigt, byggde en vägg med stolar och stora mysiga kuddar och hängde två ljusblåa filtar som tak.
Och när vi hade släckt i hela lägenheten och krypit in i kojan och tände en lampa där... då sken taket som himlen.
Där inne var det bekymmerslöst (det är mitt favoritord – bekymmerslöshet).
Vi hade byggt oss bekymmerslöshetens koja.
Och inne i den kunde man ta på himlen.
Ingenting kunde störa oss där inne. Det var som om tiden stod helt stilla.

Mitt tips till er: Gör en sån koja ibland. Om du inte kan göra den hemma så gör den åtminstone i huvudet. Då kan du krypa in i den var du än är. Om du så sitter på tunnelbanan, åker buss, går och handlar eller sitter på toa. Ni som har en frälsarkrans (som, för dem som inte vet det, är ett slags böneband) bär alltid med er en sån koja i den blå pärlan.
När det är alldeles för tungt... kryp in i bekymmerslöshetens koja och göm dig en liten stund.
Där inne kan du ta på himlen. Där bor Gud.

Men glöm inte: I kojan hämtar du kraft att komma tillbaka.
En dag ska du få bo och leva där du kan ta på himlen, men inte nu.
Nu behövs du här - utanför kojan.

Leif

Predikan, Teologiska högskolan, Stockholm 9/3 2006
Följande predikan är över Mark: 14:3-9 (Kvinnan med nardusbalsam)


Låt mig få presentera Leif. Vi är alla Leif. Trots att Leif är något av en karikatyr, så är vi alla, på ett eller annat sätt, ändå Leif.

Han är en medelålders-man. (okey, förutom att det inte stämmer in på oss alla, så är vi alla Leif). Nå.... Leif är ganska trevlig. Väldigt social. Det är aldrig tråkigt vid kyrkkaffet om man hamnar vid samma bord som Leffe.
Men ett saknas honom.
Leffe är verkligen en vad man brukar kalla “go gubbe”. Han syns lite överallt i församlingens verksamhet. Är bundis med alla präster, diakoner och pedagoger, och ungdomarna älskar honom.
Men ett saknas honom.
Leif är faktiskt riktigt aktiv i kyrkan. Han brukar delta i gudstjänsterna med textläsning och andra vanliga lekmannauppgifter, han leder en bönegrupp, sitter med i kyrkorådet och engagerar sig i lutherhjälpens arbete.
Om det finns bössor som ska skramlas kan man alltid lita på att Leffe ställer upp.
Men ett saknas honom.
Leif är gift. Med Anna. De har tre barn tillsammans. Han älskar självklart sin familj, och önskar att han hade mer tid för dem.
På torsdagar brukar Leif ansvara för sopplunchen i kyrkan. Då kommer det många sargade människor som Leif brukar prata med. Ibland är det påfrestande. Samtalen kan bli lite väl intima ibland och stanken av sprit kan ibland få en att må illa. Men trots detta skulle Leif inte drömma om att sluta med soppluncherna. Här finns människor som verkligen behöver honom.
Men ett saknas Leif.
Ja, Leffe är en sån där “go gubbe” som man verkligen kan lita på i alla väder. Leif har en omtanke för människor som behöver honom. Fattiga, sjuka, hemlösa, ensamma, sorgsna. Ja. Om Leif hade tillräckligt många armar då skulle han hjälpa dem alla på en och samma gång.
Men ett saknas honom.

Människorna som låg till bords med Jesus blev förargade över att kvinnan hällde ut en balsam på Jesu huvud, som var värd nästan en årsinkomst. Och visst förstår man dem.
Leif förstår dem. Hur mycket soppa hade de pengarna inte räckt till? Det hade kunnat mätta flera hundra magar.
Deras omtanke om de fattiga och behövande ska inte undervärderas.
Men ett saknas dem.

Ett saknas Leif. Leif saknar en slösande kärlek.
Leif är en god människa. Han gör mycket gott för världen. Men som kvinnan slösade sin dyra balsam på Jesu huvud, skulle Leif behöva slösa sin kärlek på dem han älskar.
De fattiga och de behövande har han alltid hos sig. Men om han glömmer bort att slösa sin kärlek på dem han verkligen älskar, riskerar han att förlora dem.
Det finns så mycket vi borde göra. Mycket vi borde lägga tid på. Många människor vi borde hjälpa. Pengar vi borde spendera annorlunda.
Men det finns en sak som aldrig får komma i skymundan, och det är kärleken till dem du älskar.
Åt de behövande ska du ge, men på dem du älskar ska du slösa.

Kvinnan smörjer Jesus på huvudet med denna dyrbara balsam, som om hon smorde en kung, samtidigt säger Jesus att hon förbereder hans begravning. Är det inte en lustig paradox; att Jesu död, som ett bevis på en slösande kärlekshandling, är vägen till hans regerande över död och liv. Jesus segrar, och blir kung, genom att (av sin kärlek till oss) lida, dö, och sedan uppstå.

Jag vill läsa tre välkända verser ur 1 Kor 13:1-3.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kan man älska lite grand, åtminstone så gott man kan, då tror jag rent utav att man får tillbaka mera än man gav.

Låt oss stilla oss en stund inför Gud och slösa med våra böner på dem vi älskar.

Vad gör du med det som är jobbigt?

Beredelseord med Anna Bergman i mässa i Vällingby församling våren 2005

Dialog mellan "K" och "H":

K: Har du varit i kyrkan nån gång?
H: Nä! Varför ska man gå dit?
K: För att snacka med Gud!
H: Men jag är inte kristen.
K: Vad tror du på då?
H: Ingenting!
K: INGENTING?!
H: Nä, ingenting. Varför finns det så mycket jobbiga saker om det finns en Gud?
K: Det är ju just därför Gud behövs. För vad gör du med dina jobbiga saker om du inte tro på Gud?
H: Vad gör du med dina?
K: Jag ger dem till Gud!
H: Öh, va?!
K: Jag ger allt till Gud, och så förlåter han mig för allt jag gjort fel, och så behöver jag inte bära på det mer. Det e liksom borta!
H: Är inte det lite väl enkelt?
K: Jo, det är så enkelt, men också så svårt. Jag måste först se mig själv i ögonen och erkänna mina felsteg och brister, stora som små. Sen måste jag våga lämna det bakom mig och lita på att Gud tar emot det. Och när jag väl har gjort det, kan jag gå vidare.
H: Jaha! Ungefär som en renovering? När nåt går sönder måste det lagas.
K: Exakt!

Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.

Ps. 32:1-5

Julen är INTE här!

Beredelseord i mässa vid Midnatssvolleyboll-turnering 12/12 2004

"Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära."
Ord som kanske inte är helt lätta att ta till sig så här vid slutet på året. Tentor ska avklaras, julklappar införskaffas. Vi stressar omkring som höns. Inte nog med att julen i sig är stressig, vi stressar fram den också!!!
Nästan varje morgon går jag förbi plantagen i Åkeshov, och där har de smällt upp en stor skylt med texten: "Julen är här!". Och jag blir nästan lite arg när jag ser den. Det är nästan så att jag önskar att det fanns en liten vandal i mig som kunde klättra upp och klottra dit ett "inte" mellan "är" och "här".
För julen är inte här... inte än. Jag vill hinna uppleva de högtider som kommer innan först. Det är fyra stycken söndagar i advent först. Sen kan jag låta min lilla vandal klättra upp igen och tvätta bort mitt "inte".

I profeten Jesajas bok står det så här: "Så sade Herren Gud, Israels Helige: Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinenr ni styrka."

Det är ofta, tycker jag, som man tänker att ju mer jag gör idag, NU, desto lugnare kan jag ta det sen. Ordspråket "Varför skjuta upp till morgondagen vad jag kan göra idag?" har blivit som ett slags gyllene regel i vårt samhälle idag. Om man sitter stilla i mer än fem minuter i sträck riskerar man att betraktas som lat! (kanske betraktar man tom sig själv som lat då?!). Men jag skulle vilja vända på det: "Varför göra idag vad jag kan skjuta upp till morgondagen?". För ibland måste vi stanna upp!
Kanske är det så att ju mer, ju tidigare och ju ivrigare vi förbereder julen (för att på den stora dagen äntligen få andas ut och ta det lugnt) desto mer finns det att, på den stora dagen, oroa sig över - desto mer finns det som kan gå fel, ja, desto mer finns det som måste bli rätt!

Jag undrar om det finns någon i det här rummet som har upplevt en jul som inte har varit hektisk!?! Det har i alla fall inte jag gjort. Det finns alltid saker att fixa, och det verkar som att ju äldre man blir, desto mer ansvar får man (eller kanske tar man).
Och det är mat, Kalle, mat "när får vi öppna julklapparna?", mat, pepparkakor, "när får vi öppna julklapparna?", och ännu mer mat, och plötsligt är nån sur och en annan ledsen och en tredje står i mitten med mun full med prinskorv och en julklapp till mamma från tomten.
Och mitt i allt detta är det tänkt att man ska fira Gud.
Gud?
Ja, Gud, den där oskuldsfulla lilla ungen som ska rädda (eller har räddat) hela världen. Men visst märks det väl att det är honom vi firar?!?

Höjdpunkten, för många kristna, och även för mig, kommer med midnattsmässan i kyrkan. Då får man stämma in i psalm 122 och fira jul som den borde firas! Gud har stigit ner från sin höga tron till oss små människor för att visa vem han är...

...men den allra största stunden på hela dagen är förmig, varken gudstjänsten i kyrkan eller julklappsöppnandet.
Det är de 10-15 minutrarna då jag går från minaföräldrars hem upp till kyrkan. Det är uppförsbacke och det är halt. Det är kallt, mörkt, tyst och jag är ensam. Det är bara jag där... jag och Gud.
"Herre, förbarma dig" säger jag. Om och om igen. "Herre förbarma dig".
Var tionde gång säger jag det av desperation. "Herre, förbarma dig". Var tionde gång av ilska. "Herre, förbarma dig". Var tionde gång av kärlek. "Herre, förbarma dig". Men de flesta gångerna är de bara ord som håller igång mitt samtal med Gud, som håller "täckningen" vid liv.
Äntligen är jag ensam med Gud, och jag får bara vara, lämna över dagen som har varit i Guds händer. Den är bakom mig nu.

Alla borde ha en sån stund varje dag, då vi kan söka och rannsaka oss själva. "Närvaron finns där, en kraft som vill bära".

"Vänd om och vara stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka".