Julen är INTE här!

Beredelseord i mässa vid Midnatssvolleyboll-turnering 12/12 2004

"Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära."
Ord som kanske inte är helt lätta att ta till sig så här vid slutet på året. Tentor ska avklaras, julklappar införskaffas. Vi stressar omkring som höns. Inte nog med att julen i sig är stressig, vi stressar fram den också!!!
Nästan varje morgon går jag förbi plantagen i Åkeshov, och där har de smällt upp en stor skylt med texten: "Julen är här!". Och jag blir nästan lite arg när jag ser den. Det är nästan så att jag önskar att det fanns en liten vandal i mig som kunde klättra upp och klottra dit ett "inte" mellan "är" och "här".
För julen är inte här... inte än. Jag vill hinna uppleva de högtider som kommer innan först. Det är fyra stycken söndagar i advent först. Sen kan jag låta min lilla vandal klättra upp igen och tvätta bort mitt "inte".

I profeten Jesajas bok står det så här: "Så sade Herren Gud, Israels Helige: Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinenr ni styrka."

Det är ofta, tycker jag, som man tänker att ju mer jag gör idag, NU, desto lugnare kan jag ta det sen. Ordspråket "Varför skjuta upp till morgondagen vad jag kan göra idag?" har blivit som ett slags gyllene regel i vårt samhälle idag. Om man sitter stilla i mer än fem minuter i sträck riskerar man att betraktas som lat! (kanske betraktar man tom sig själv som lat då?!). Men jag skulle vilja vända på det: "Varför göra idag vad jag kan skjuta upp till morgondagen?". För ibland måste vi stanna upp!
Kanske är det så att ju mer, ju tidigare och ju ivrigare vi förbereder julen (för att på den stora dagen äntligen få andas ut och ta det lugnt) desto mer finns det att, på den stora dagen, oroa sig över - desto mer finns det som kan gå fel, ja, desto mer finns det som måste bli rätt!

Jag undrar om det finns någon i det här rummet som har upplevt en jul som inte har varit hektisk!?! Det har i alla fall inte jag gjort. Det finns alltid saker att fixa, och det verkar som att ju äldre man blir, desto mer ansvar får man (eller kanske tar man).
Och det är mat, Kalle, mat "när får vi öppna julklapparna?", mat, pepparkakor, "när får vi öppna julklapparna?", och ännu mer mat, och plötsligt är nån sur och en annan ledsen och en tredje står i mitten med mun full med prinskorv och en julklapp till mamma från tomten.
Och mitt i allt detta är det tänkt att man ska fira Gud.
Gud?
Ja, Gud, den där oskuldsfulla lilla ungen som ska rädda (eller har räddat) hela världen. Men visst märks det väl att det är honom vi firar?!?

Höjdpunkten, för många kristna, och även för mig, kommer med midnattsmässan i kyrkan. Då får man stämma in i psalm 122 och fira jul som den borde firas! Gud har stigit ner från sin höga tron till oss små människor för att visa vem han är...

...men den allra största stunden på hela dagen är förmig, varken gudstjänsten i kyrkan eller julklappsöppnandet.
Det är de 10-15 minutrarna då jag går från minaföräldrars hem upp till kyrkan. Det är uppförsbacke och det är halt. Det är kallt, mörkt, tyst och jag är ensam. Det är bara jag där... jag och Gud.
"Herre, förbarma dig" säger jag. Om och om igen. "Herre förbarma dig".
Var tionde gång säger jag det av desperation. "Herre, förbarma dig". Var tionde gång av ilska. "Herre, förbarma dig". Var tionde gång av kärlek. "Herre, förbarma dig". Men de flesta gångerna är de bara ord som håller igång mitt samtal med Gud, som håller "täckningen" vid liv.
Äntligen är jag ensam med Gud, och jag får bara vara, lämna över dagen som har varit i Guds händer. Den är bakom mig nu.

Alla borde ha en sån stund varje dag, då vi kan söka och rannsaka oss själva. "Närvaron finns där, en kraft som vill bära".

"Vänd om och vara stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka".