För snart två veckor sedan opererade jag min hallux valgus.
De har med andra ord sågat i min fot... på två ställen. Trevligt va? Det är inte skönt efteråt i alla fall!
De här två veckorna har så inneburit att jag på sätt och vis har förvandlats till en soffpotatis. För det har varit min dagliga syssla: att sitta i soffan.
Från detta läge har jag sedan utgått i mina övriga sysslor, såsom att lösa sudoku, läsa, vila, titta på tv, skriva, brodera osv.
Nu har jag börjat gå lite mer (egentligen lite mer än jag får), men när jag ska ta mig långa sträckor får jag skjuts i en gammal rullstol som vi har lånat från Fredriks församling.
Jag känner mig inte snygg, men jag är MOBIL!
På torsdag åker stygnen av och sen ska jag gå med förband i två veckor. Efter detta får jag börja använda foten lite flitigare. Så när det förhoppningsvis är som bäst sommar (snälla gode Gud!) får jag bada. Och SOM jag ska bada sen!
Vadå?
Om jag är sugen på att ta andra foten?
Jag väntar nog lite med den!
tisdag, juni 19, 2007
måndag, juni 04, 2007
Bröllopsbilder
Nu finns fotografens bilder från vår bröllopsdag upplagda (en del av dem) på bröllopsbloggen för allmän beskådan!
Pension och kärlek
Igår var det avsked av diakonen i Kanalkyrkan i Sandviken där min man jobbar. Hon (diakonen alltså!) går i pension till sommaren nu, och det var ett bölkalas som hette duga!
Det var tal efter tal efter tal efter tal, så mycket tal att man nog inte kan kalla det kyrkfika längre... för tid att fika var det inte tala om!!!
Allt detta talar om en människa som verkligen har uträttat någonting, en människa som har satt spår i människors hjärtan, en människa som har berört många, och som har varit en viktig och kanske till och med livsavgörande del i människors liv.
Som ung student som har siktet inställt på att jobba i kyrkan i framtiden blev denna "diakonen-går-i-pension-nu-fikar-vi-och-avtackar-henne-med-hela-vårt-hjärta-ceremonien" något av en andlig upplevelse. För även om jag redan visste detta, så blev det nu klart för mig: det är inte vad vi ser som "uträttat" som är det vi verkligen har uträttat här i livet, i världen, i arbetet.
Utan det som verkligen är något uträttat, det går inte att ta på, det märks inte, det går inte att mäta, varken i timmar eller i lön.
Det är sådant som man kanske aldrig får veta om.
Kanske får man en glimt av det i form av tal när man går i pension.
Men likväl är det detta som är det verkliga arbetet, likväl är det här jag måste lägga min möda, inte främst i de tafasta uppgifterna, utan i mitt sätt att vara, bemöta, beröra och beröras.
Det var tal efter tal efter tal efter tal, så mycket tal att man nog inte kan kalla det kyrkfika längre... för tid att fika var det inte tala om!!!
Allt detta talar om en människa som verkligen har uträttat någonting, en människa som har satt spår i människors hjärtan, en människa som har berört många, och som har varit en viktig och kanske till och med livsavgörande del i människors liv.
Som ung student som har siktet inställt på att jobba i kyrkan i framtiden blev denna "diakonen-går-i-pension-nu-fikar-vi-och-avtackar-henne-med-hela-vårt-hjärta-ceremonien" något av en andlig upplevelse. För även om jag redan visste detta, så blev det nu klart för mig: det är inte vad vi ser som "uträttat" som är det vi verkligen har uträttat här i livet, i världen, i arbetet.
Utan det som verkligen är något uträttat, det går inte att ta på, det märks inte, det går inte att mäta, varken i timmar eller i lön.
Det är sådant som man kanske aldrig får veta om.
Kanske får man en glimt av det i form av tal när man går i pension.
Men likväl är det detta som är det verkliga arbetet, likväl är det här jag måste lägga min möda, inte främst i de tafasta uppgifterna, utan i mitt sätt att vara, bemöta, beröra och beröras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)