Ett redskap för Guds rike

Jag har haft mitt första sorgesamtal.
Aldrig kunde jag ana att det skulle kunna bli så bra, kännas så meningsfullt, vara en så andlig upplevelse.
När sorgehuset själva konstaterar att det är fler i rummet, då vet man att man som präst är ett redskap, någon som används av något större, någon större.
Tack gode Gud att du har kallat mig till denna tjänst.

Så är jag Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt!

Avslut och nystart

Igår var dagen för både avslut och nystart.


Med vemod firade vi den sista sommargudstjänsten, serverade det sista sommarkaffet och visade kyrkan för sista gången. Vi tog farväl (på återseende) av församlingsbor och plockade undan det vi för sju veckor så glatt plockade fram.
Det har varit det roligaste sommarjobb jag någonsin har haft, fyllt med minnen: möten, fåglar, skratt, gudstjänster, samtal, kaffekokande, kaffedrickande, kaffespillande, kaffetorkande, bön, sång, fräckisar, mera samtal, predikningar, ännu mera samtal och mycket mycket mer.
Om jag inte hade haft det här sommarjobbet hade jag ännu inte upptäckt att om man är en mycket kort prästkandidat som ska duka upp nattvarden vid ett mycket högt altare finns det en överhängande risk att man inte ser vinet i kalken förrän kalken är fylld till bredden. Jag hade heller ännu inte upptäckt att Madeira inte är ett vin man försöker dricka upp en slurk av för att minska nivån i kalken om man vill vara vid sina sinnens fulla bruk och kunna dela ut det till andra efteråt...
ehum...

Men gårdagen var inte bara en dag av vemod och avslut. Det var även en dag för nystart.
När jag började studera teologi slutade jag att träna gymnastik, något som jag hade hållit på med sen fyra års ålder. Jag ska inte hymla - jag var bra, jag var riktigt bra. Men 3-4 kvällar i veckan á 2,5-3 timmar är svårt att offra när man pluggar heltid, är aktiv i kyrkan, jobbar extra och försöker vara nykär på samma gång. Så jag valde kyrkan före (jag hoppas jag får någon slags stjärna i himlen för det här, Gud, eller åtminstone får kallas martyr eller helgon av en lägre rang kanske?!?).
Jag har längtat tillbaka till gymnastiken sen dess och tänkt att jag någon gång ska ta upp det igen. Nu har jag börjat med en kompromiss:
Istället för att själv träna 3-4 gånger i veckan, står jag nu 1-2 gånger i veckan och ser till att andra tränar riktigt ordentligt och blir riktigt bra.
Igår kväll träffade jag för första gången de JSM-tjejer som jag ska träna framöver. Jag är riktigt taggad. Så mycket potential där fanns!
Det är oerhört kul att vara tillbaka i gymnastikvärlden igen. Jag känner mig lite helare och mycket glad!

Du är saknad

Första gången jag såg honom sen han blev sjuk kunde jag knappt hålla gråten inne. Han såg så svag ut, men han var så tapper, så stark.

Det var bara då som jag såg döden som en möjlig utväg. Aldrig därefter var det ett alternativ i mitt huvud, inte i hans heller verkade det som.

Han skulle få en ny lever... så småningom.

Han fick vänta ett år på den, men han fick den till slut.

För en dryg vecka sen ringde hans föräldrar till mig och berättade att han hade gått bort. Det hade uppstått komplikationer med den nya levern. Han hade fått vänta för länge och kroppen hade inte klarat av det.

Samma dag som många av hans kurskamrater tog emot sitt examensintyg på THS somnade William in.

Inte förrän idag har jag riktigt trott på det. Jag har inte velat att det ska vara sant (vem vill det), så jag har helt enkelt inte trott på det.

Men idag blev det verkligt...

Kistan.

Hans foto.

Blommorna.

Rökelsen.

Psalmsången.

Bön.

Tårar. Så många tårar.

Farväl.

Jag önskar jag hade varit där för dig mer.

Jag tror det nu.

Jag hoppas på en evighet vackrare än jag kan föreställa mig. Det måste vara så.

Biskopsval

Nu börjar röstningen.

...ber en stilla bön

Gud sänd din ande

Jag har nått upplysning!

Jag är som nämnts ute på min sista praktik. Denna har särskilt fokus på gudstjänst och predikan. Jag måste säga att det är den bästa praktiken hittills. Jag har verkligen fått göra mycket och jag har nått en hel del insikter. Här är några sådana insikter:

• Jag tycker bättre om att hålla predikan än att skriva den.
• När det gäller kortare betraktelser och liknande tenderar jag säga något annat än det som står på min lapp, men med samma poäng.
• Jag skriver gärna ett första utkast för hand, låter det vila och skriver om det på datorn lite senare.
• Jag behöver bättre och snyggare skor!
• Jag vill bli präst (det var väl för väl!)

Nu ska jag ut och shoppa skor!

Prästpraktikant

Jag har påbörjat min första av tre veckor på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, dvs typ praktik).

Jag har hamnat i Solna församling och trivs jättebra.

Bra handledare och jag får verkligen praktisera. Fick vara med och leda en begravning igår för första gången.

Nästa söndag ska jag vara med på gudstjänsten söndag kl. 11. Hon som skulle ha den frågade mig om jag ville predika och jag sa att skulle återkomma när jag hade fått ett grepp om hur mycket annat jag skulle ha att göra. När jag igår traskade in på hennes kontor och berättade att jag gladeligen tog predikan kontrade hon med "vill du ta hela gudstjänsten?".

Woah!

Inget dåligt uppdrag att få. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Det är ju lite nervöst att hålla en hel gudstjänst i en helt ny församling. Å andra sidan är väl det inget ovanligt som präst och någon gång ska ju vara den första. Det finns både "pro's and con's". Jag vet inte om det blir för mycket anspänning. Efter den gudstjänsten ska jag ha en konfirmandgrupp i samma församling med samma präst.

Hjälp... kan inte bestämma mig.

Någon som kan bestämma åt mig?!

Om rannsakan

Idag ska jag sitta på skolan till sent ikväll (typ halv elva). Så mycket för pred 12:12!
Men jag passar på att jäsa lite grann så här efter lunchen. Har just gjort klart agendan till mässan som firas på skolan imorgon. Snart måste jag börja tänka på beredelseordet också. Vet vad jag tänkt behandla men inte riktigt hur ännu. Det finns ju så mycket att säga inför syndabekännelsen, konsten är bara att lyckas säga det på 10 meningar.
Jag tänkte prata om rannsakan, och lämna rum för just detsamma innan själva bekännelsen.
Det är något jag själv ofta saknar i gudstjänsten där jag brukar gå - tid för rannsakan.
Inte för att hitta varenda liten små-synd.
Inte för att hinna göra upp helt och fullt med mitt inre mörker.
För att hinna landa.
För att hinna möta mig själv.
För att hinna se något.
För att hinna reflektera över riktningen i mitt liv.
För att förbereda mig för de ord jag snart ska uttala:

Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

.

Apostolisk hip-hop

Det har varit en rolig helg fylld med partyn.
I fredags var jag hemma hos min far på 65-årskalas, i lördags hade vi 25-årskalas för maken, igår var det skivsläpps-party i Kista och idag är det återigen 25-kalas för maken - denna gång för familjen (det är idag han fyller).

Men jag måste skriva om skivan som släpptes igår: misericordia.

David har skrivit svensk historia med detta album, där han förenar liturgi med förortens hip-hop. Och han gör det sjukt bra.
Jag lyssnade på skivan igår när jag kom hem och återigen i morse så fort vi klivit upp. Och jag vill bara hem och lyssna på den ännu mer. Ska lägga in den på mobilen ikväll.

Alla ni som på något sätt är engagerade i en kyrka, särskilt ni som är engagerade i ungdomar, du som är ungdom, du som gillar hip-hop, du som gillar liturgi: KÖP SKIVAN! Det kan du göra antingen här eller här eller här.
David förkunnar rakt in i våra hjärtan!

Skivan är:
- genomtänkt
- genomarbetad
- teologiskt djup
- musikaliskt bra
- inspirerande
- sporrande

På hemsidan kan du lyssna på några av låtarna och kika på texterna.
Mina favoriter just nu är: Förbarma dig över oss - litania, Var hälsad! och Nunc Dimittis.
Gå inte miste om denna skiva. Den är väl värd pengarna.

Att vara öppen för motvind...

Sitter och skriver beredelseord till mässan ikväll. Det är ungdomskväll och beredelseordet i den mässan fungerar lite som en mini-predikan som leder mot överlåtelsebönen.
Hade tänkt skriva detta igår kväll. Jag hade tänkt på det en hel dag och visste vad jag skulle säga på ett ungefär. Och så kom jag hem på kvällen och satte mig vid köksbordet, slog upp bibeltexten, bad en bön och började skriva på det jag funderat över.
Men när jag tömt mig på tankar så tog det stopp!
Sånt händer ibland men det är ju fruktansvärt irriterande när det händer.
Jag tappade lust och inspiration... det jag hade funderat på kändes inte längre bra, kändes inte längre relevant.
Jag försökte börja om, tänka åt något helt annat håll, men modet hade sjunkit. Då gjorde jag något mycket klokt: Jag sov på saken.
Nu ska jag sätta igång på nytt. Börja om från början. Ta hela dagen på mig.

Jag tror att det blir över söndagens tema: Trons kraft, men jag är öppen för att Gud vill något annat, det är bara att hoppas att jag märker det!