Det börjar bli verkligt

Det verkar som att det här som jag så länge pratat om - att jag tänker bli präst och så - faktiskt blir av!

* Jag har påbörjat slutterminen - det sista steget utbildningsmässigt inför vigning

* Biskop(ar) och domkapitel har antagit mig

* Jag har blivit tilldelad en missivförsamling

* Jag har provat prästskjortor

Idag pratade jag med kyrkoherden i min missivförsamling och hon är alltså inte en fantasifigur utan finns i verkligheten, så även församlingen. Så det tycks alltså inte ha varit en dröm.

Helt otroligt!

Just det - en blogg att ventliera sig i

En god vän påminde mig idag om att jag har en blogg!
Jag tenderar att glömma bort den under intensiva perioder. Och min höst har minst sagt varit intensiv, framför allt slutet på den.
Förbered dig nu på ett utgjutande inlägg.

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag just skulle skicka in min ansökan till Pius. Nu är jag äntligen där (med äntligen menar jag att jag äntligen är färdig där).
På torsdagen innan jag skulle börja på Pius fick jag dock en smärre chock. Då var det en dryg vecka kvar av högskoleterminen och de kurser jag läste på THS. Men denna torsdag eftermiddag fick jag ett samtal från Pius där de krävde att jag redovisade mina sista 7,5 hp INNAN måndagen. Det gick absolut inte att kompromissa och få tills terminens slut på sig, så plötsligt hade jag dryga 10 sidor att producera före helgen för att dessa skulle hinna läsas och godkännas av examinerande (underbara och förstående) lärare på den kurs jag läste.
HERREGUD! Snacka om panik och ångest. Jag som hade skrivit VILA över hela helgen i min almanacka (och den som känner mig vet att min almanacka aldrig ljuger!). Nu var det bara att sätta sig ner i all panik.
Jag kan säga att det brast för mig - jag bröt faktiskt ihop. Jag hade inte börjat skriva på arbetet och var redan trött och såg fram emot helgens vila. Någon inspiration till arbetet var inte det lättaste att få i just det ögonblicket.
Men mina mycket förstående lärare och mycket underbara studiekamrater backade upp mig, tröstade, peppade och stöttade.
Jag fick hela helgen på mig och efter mycket slit fick jag mitt betyg (som dessutom var riktigt bra!) och på måndag morgon gick en mycket trött Cecilia upp klockan 5 eftersom jag inte kunde sova alls den natten, tog mycket trött tåget till Uppsala för att mötas av en dag fylld med lekar som gick ut på att känna in rummet.
Jag vet inte om man förstår den frustration jag kände i det ögonblick då jag i trött tillstånd, tillsammans med trettio andra vuxna människor, gick omkring i mitt nya klassrum och klappade elefanter av luft, undersökte det häftiga solsystemet i taket och berättade om mitt hemliga yrke!
Nämnde jag att jag var trött?

Nåja, det kan bara bli bättre.
Eller?

Herre, förbarma dig!

Avslut och nystart

Igår var dagen för både avslut och nystart.


Med vemod firade vi den sista sommargudstjänsten, serverade det sista sommarkaffet och visade kyrkan för sista gången. Vi tog farväl (på återseende) av församlingsbor och plockade undan det vi för sju veckor så glatt plockade fram.
Det har varit det roligaste sommarjobb jag någonsin har haft, fyllt med minnen: möten, fåglar, skratt, gudstjänster, samtal, kaffekokande, kaffedrickande, kaffespillande, kaffetorkande, bön, sång, fräckisar, mera samtal, predikningar, ännu mera samtal och mycket mycket mer.
Om jag inte hade haft det här sommarjobbet hade jag ännu inte upptäckt att om man är en mycket kort prästkandidat som ska duka upp nattvarden vid ett mycket högt altare finns det en överhängande risk att man inte ser vinet i kalken förrän kalken är fylld till bredden. Jag hade heller ännu inte upptäckt att Madeira inte är ett vin man försöker dricka upp en slurk av för att minska nivån i kalken om man vill vara vid sina sinnens fulla bruk och kunna dela ut det till andra efteråt...
ehum...

Men gårdagen var inte bara en dag av vemod och avslut. Det var även en dag för nystart.
När jag började studera teologi slutade jag att träna gymnastik, något som jag hade hållit på med sen fyra års ålder. Jag ska inte hymla - jag var bra, jag var riktigt bra. Men 3-4 kvällar i veckan á 2,5-3 timmar är svårt att offra när man pluggar heltid, är aktiv i kyrkan, jobbar extra och försöker vara nykär på samma gång. Så jag valde kyrkan före (jag hoppas jag får någon slags stjärna i himlen för det här, Gud, eller åtminstone får kallas martyr eller helgon av en lägre rang kanske?!?).
Jag har längtat tillbaka till gymnastiken sen dess och tänkt att jag någon gång ska ta upp det igen. Nu har jag börjat med en kompromiss:
Istället för att själv träna 3-4 gånger i veckan, står jag nu 1-2 gånger i veckan och ser till att andra tränar riktigt ordentligt och blir riktigt bra.
Igår kväll träffade jag för första gången de JSM-tjejer som jag ska träna framöver. Jag är riktigt taggad. Så mycket potential där fanns!
Det är oerhört kul att vara tillbaka i gymnastikvärlden igen. Jag känner mig lite helare och mycket glad!

När tiden står still

Sitter och skriver en rapport från min VFU.
Det har gått en dryg vecka sen min sista dag...
...sista dagen på den sista praktiken.
JAG LÄNGTAR SÅ OTROLIGT MYCKET UT!
Ut till prästyrket.
Att det ska ta sån tid det här.
Ett år kvar.
Ett år av väntan, längtan, bävan, längtan, längtan.

Dags att skriva klart den här ****** rapporten!

Jag har nått upplysning!

Jag är som nämnts ute på min sista praktik. Denna har särskilt fokus på gudstjänst och predikan. Jag måste säga att det är den bästa praktiken hittills. Jag har verkligen fått göra mycket och jag har nått en hel del insikter. Här är några sådana insikter:

• Jag tycker bättre om att hålla predikan än att skriva den.
• När det gäller kortare betraktelser och liknande tenderar jag säga något annat än det som står på min lapp, men med samma poäng.
• Jag skriver gärna ett första utkast för hand, låter det vila och skriver om det på datorn lite senare.
• Jag behöver bättre och snyggare skor!
• Jag vill bli präst (det var väl för väl!)

Nu ska jag ut och shoppa skor!

Värst vad tiden går

Någon kanske tror att jag har gått in i en blogg-fasta. Även om det kan verka så stämmer detta inte. Jag har helt enkelt inte kommit mig för att skriva på länge. Och ju längre tiden går desto större steg blir det att skriva, som om jag på något sätt måste kompensera för det jag "missat".
Så nu tar jag ett litet steg och berättar för omvärlden att jag inte är död och inte heller har en blogg-fasta.
Jag besparar er alla detaljer om mitt liv sedan senaste blogg-inlägget, men meddelar dock att jag är ute på min sista ensilda praktik (eller VFU som det numera heter). Jag fick äntligen hamna i innerstan och har världens bästa handledare (jag kan ju inte skriva något annat här (-; ).

Så... nu var det steget taget. Kanske kan det förväntas komma något mer inom kort.
Klart slut!

ps. någon som såg biskopshearingen (Stockholm) och har fått en ny favorit? Själv blev jag impad av Mogren

Tredje gången gillt!

I våras var jag ute på min första enskilda praktik (VFU). Jag kom med önskemålet att få prova på en innerstadsförsamling eftersom jag själv är förortsbarn. "Jättebra att du önskar" fick jag till svar och placerades i... Barkarby (för er som inte är stockholmare eller av annan anledning inte känner till Stockholms geografi: Barkarby ligger INTE i innerstaden).
Nåväl, tänkte jag, det kommer fler praktiker. Inför VFU'n i höstas passade jag på att återigen uttrycka mitt önskemål om innerstaden, och placerades i... Solna! (inte heller innerstaden, men närmre).
Inför denna tredje och sista VFU la jag ner mina försök att påverka platsen för min praktik. När jag öppnade mailet från samordnaren av dessa praktiker idag fick jag till min glädje se att min önskan äntligen har uppfyllts. I vår kommer jag att göra min VFU-period här. Och inte nog med det, jag kommer att ha världens bästa handledare (ingen press på henne!)
Jag ser fram emot detta med glädje och spänning.

När nervositeten inte får plats

Jag gjorde det!
Tog hela gudstjänsten - läste de inkluderande löftesorden och inkluderande välsignelsen.
Så nu har jag äntligen haft en hel "vanlig" gudstjänst ute i församling helt på egen hand. Vilken skön känsla.
Och det bästa av allt är att det gick som på rutin (på ett positivt sätt). När jag väl stod där kändes det som om jag hade gjort det tusentals gånger förut. Gudstjänsten bar mig.
Jag hann aldrig bli nervös heller eftersom jag hade en del orosmoment att ta itu med innan gudstjänsten.
I lördags kväll när jag och min man som också skulle predika denna söndag satt hemma och skrev predikan kom vi på att vår skrivare hemma inte fungerade. Eftersom jag inte var säker på hur det var med skrivare i kyrkan jag skulle till (eftersom jag aldrig hade varit där tidigare) och han ville läsa igenom sin predikan på tunnelbanan bestämde vi oss för att ta vägen via skolan (THS) för att skriva ut vår predikan där.
Väl på THS på söndags morgon stod vi vid en icke funktionerande skrivare. Nu började pulsen öka något. Men men. Ingen anledning att få panik ännu, tänkte jag och passade på att göra något slags stödordsschema på tunnelbanan utifall att.
Det visade sig att det fanns en skrivare i kyrkan, men vaktmästaren hade inga inloggningsuppgifter till datorn, så vi väntade på prästen. Hon hade uppgifter men kunde inte komma ihåg dem, så vi väntade på kyrkomusikern.
Klockan halvelva loggade kyrkomusikern in på datorn åt mig och jag drog en lättnadens suck. Men den varade inte länge eftersom jag några sekunder senare insåg att även denna skrivare var ur funktion.
Nu blev det verkligt för mig - inte bara skulle jag behöva stå på en ostadig kudde för att synas i predikstolen, jag skulle ha ett halvskrivet manus framför mig också.
11:40 satt jag och handskrev de viktigaste formuleringarna med en dålig blyertspenna. Sen var det bara byta om, läsa igenom namnen på avlidna, döpta och vigda (stor församling = sjuuukt lång lista). Placera ut predikan, namnlistorna, psalmbok mm...
Två minuter i elva bad jag en stilla bön - använd mig!
Jag tittade knappt på min handskrivna predikan. Hade jag gjort det hade jag förmodligen inte sett vad som stod där. Men jag fick ett flertal varma kommentarer av människor som värmde som ingenting annat.

Jag tackar Gud för denna prövning. Nu vet jag att om jag bara tillåter det så bär Gud.

Prästpraktikant

Jag har påbörjat min första av tre veckor på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, dvs typ praktik).

Jag har hamnat i Solna församling och trivs jättebra.

Bra handledare och jag får verkligen praktisera. Fick vara med och leda en begravning igår för första gången.

Nästa söndag ska jag vara med på gudstjänsten söndag kl. 11. Hon som skulle ha den frågade mig om jag ville predika och jag sa att skulle återkomma när jag hade fått ett grepp om hur mycket annat jag skulle ha att göra. När jag igår traskade in på hennes kontor och berättade att jag gladeligen tog predikan kontrade hon med "vill du ta hela gudstjänsten?".

Woah!

Inget dåligt uppdrag att få. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu.

Det är ju lite nervöst att hålla en hel gudstjänst i en helt ny församling. Å andra sidan är väl det inget ovanligt som präst och någon gång ska ju vara den första. Det finns både "pro's and con's". Jag vet inte om det blir för mycket anspänning. Efter den gudstjänsten ska jag ha en konfirmandgrupp i samma församling med samma präst.

Hjälp... kan inte bestämma mig.

Någon som kan bestämma åt mig?!

Pius = Tyck och känn?!

Idag har jag för första gången varit på Pius (Pastoralinstitutet Uppsala).

Jag har en hel del fördomar om Pius.

Jag ska gå där nu resten av höstterminen så Pius har 10 veckor (egentligen 7, eftersom tre veckor är förlagd ute i församling) på sig att motbevisa dessa.

Fördom #1 På Pius tar folk av sig sina ytterskor och sätter på sig tofflor!

Bekräftad!

Cecilia - Pius  

1 - 0 

Jag behöver lite press!

Sitter vid datorn och gör typ allt annat än att plugga.
Fördriver tiden exempelvis med hjälp av banala spel såsom "Bubbelshooter".
För en vecka sen var jag sjukt stressad. Deadline på "lutherkapitlet" var satt till torsdag 16/10. Eftersom jag insåg att detta aldrig skulle hinnas med mailade jag min handledare och bad att få skjuta upp detta en vecka. Hennes svar lydde:

"Ta den tid du behover, jag ar helt flexibel, det viktiga ar att du kanner dignojd med slutprodukten!"

Men hallå! Så kan hon ju inte skriva!!! Nu är minpress helt försvunnen och jag får ingenting gjort i stället.
Jag borde vara pressad eftersom nästa modul närmar sig och då måste jag egentligen vara klar med uppsatsen. Men detta inser jag inte, eftersom jag tror att den kurs jag ska gå då kommer vara en glidarkurs.
Vi får väl se, vi får väl se.

Tankspridda tider

Suck!

Just nu kommer jag ingenvart med mina studier.

Förra veckan fick jag i princip ingenting gjort.

Idag har jag varit här sen halvtio och ännu inte fått nånting gjort.

Tänk vad internet kan göra med en människa. 

Jag är tankspridd.

Det är mycket som rör sig i huvudet nu, mycket som handlar om framtiden.

Jag kan inte berätta några detaljer här på bloggen, men det är ju ingen hemlighet att jag blir färdig präst om drygt ett år och min make blir färdig pastor i vår.

Det är inte säkert att vi kan bo kvar i Stockholm, hur gärna vi än vill. Det är till och med inte särskilt troligt att det finns en pastorstjänst till honom i stan.

Så det är mycket som rör sig i huvudet nu.

Det är mycket osäkerheter, framtiden är svår att se.

För de som inte känner mig kan jag berätta att jag är en person med kontrollbehov, inte alldeles för extremt, men jag planerar gärna både en och två gånger, och jag tycker inte om att inte kunna styra över min egen situation.

Därför är det lite obehagligt för mig nu. Det är ingenting farligt, men obehagligt.

Det är mycket som rör sig i huvudet just nu.

Inte konstigt att man inte får någonting gjort.

Vågar jag tro på det?

Fick just besked av en lärare att PB ska gå i Stockholm i vår. Andas ut! stod det i sms:et.
Vågar jag det?
Av alla turer det har varit fram och tillbaka och alla lärare och studievägledare som tycks ha gått över huvudet på varandra...
ska kontrollera detta besked med studievägledaren vid fikarasten innan jag ropar hej.

Kan det vara så att Gud hör bön?

Arrrghhhrrggrrrrrrrrrah!

Jag är så less på detta hattande!
I våras när jag la upp studierna för mitt kommande år fick jag klara signaler om att allt var som det skulle. Jag skulle läsa pastoralteologi C (PC) under hösten i Uppsala, och under våren skulle jag ta pastoralteologi B (PB) i Stockholm, för att sedan söka till en sluttermin på Pius till hösten -09. Allt var frid och fröjd...
...tills ryktet kom...
...ryktet om att PB inte skulle ges i Stockholm.
Upprörda och övertygade om att vi skulle bevisa motsatsen gick jag och min kurskamrat - som har samma väg som jag att gå fram till prästvigning - till studievägledaren och frågade om ryktet verkligen stämde...
...ryktet stämde!
Vad värre är: PB i Uppsala i vår är inställd!
Nu jobbar vi på att försöka tvinga till oss en kurs i Uppsala. Vi är ändå tre personer som är beroende av den i vår för att inte behöva ta en extra termin.

Man kan ju bli arg för mindre!
Nu kikar vi på nödlösningen: Lund.
Men att bo i Lund i 7 veckor under vårterminen är inte särskilt lockande, när jag har maken här uppe och dessutom har andra kurser att ta i Stockholm.
Det räcker med att jag förmodligen måste flytta utomstädes i sommar.
Nu vill jag bo i Stockholm och njuta av min stad innan vi måste skiljas åt (jag vet att det låter lite patriotiskt, men se det snarare som romantiskt: jag älskar Stockholm och jag har bott här hela livet, det är väl klart att det inte är enkelt att flytta?!).

Suck!
Det är en högst otrevlig situation.
Det ska va' lätt å leva!

Att vara öppen för motvind...

Sitter och skriver beredelseord till mässan ikväll. Det är ungdomskväll och beredelseordet i den mässan fungerar lite som en mini-predikan som leder mot överlåtelsebönen.
Hade tänkt skriva detta igår kväll. Jag hade tänkt på det en hel dag och visste vad jag skulle säga på ett ungefär. Och så kom jag hem på kvällen och satte mig vid köksbordet, slog upp bibeltexten, bad en bön och började skriva på det jag funderat över.
Men när jag tömt mig på tankar så tog det stopp!
Sånt händer ibland men det är ju fruktansvärt irriterande när det händer.
Jag tappade lust och inspiration... det jag hade funderat på kändes inte längre bra, kändes inte längre relevant.
Jag försökte börja om, tänka åt något helt annat håll, men modet hade sjunkit. Då gjorde jag något mycket klokt: Jag sov på saken.
Nu ska jag sätta igång på nytt. Börja om från början. Ta hela dagen på mig.

Jag tror att det blir över söndagens tema: Trons kraft, men jag är öppen för att Gud vill något annat, det är bara att hoppas att jag märker det!

Äntligen uppsats!

Så var man då äntligen framme vid det...
För fyra år sen var jag i starten av min utbildning: förväntansfull,ivrig att börja grotta ner mig i teologins djupa värld, full av inspiration, tankar och uppslag inför ett uppsatsskrivande som kändes så långt borta för tillfället.
Nu är jag här:
Titeln är klar
Problemställningen är formulerad
Syftet är formulerat
Dispositionen är klar

Nu är jag verkligen igång med uppsatsskrivandet. Förra veckan ägnades åt att läsa Augustinus Bekännelser och nu ska jag börja skriva på mitt första kapitel - Augustinus syn på synden. Det är så himla spännande! Det är så himla roligt! Jag är i mitt esse!
Förmodligen kommer det inom en ganska snar framtid komma inlägg på denna blogg som säger motsatsen - att det är tungt, förjävligt och omöjligt.
Men just i detta nu är jag på gång. Jag mår bra och det verkar gå vägen. Lite smått pressad att bli klar denna vecka med detta första kapitel, men inte för pressad. Snarare pressad på det där sättet som gör att man faktiskt utnyttjar den tid man behöver till att sitta och plugga.
Har hittills lyckats plugga 9-17 om dagarna och på så sätt kunnat ta kvällar och helger ledigt.
Nu visar sig visserligen september vara en riktigt proppfylld månad med resor och pastorala ramen-kurser...
...men ännu så länge håller schemat (och jag lyckas nästan gå 10 000 steg varje dag!)

just det... om det är någon som undrar vad uppsatsen handlar om så är titeln:

Vad är synd? - Om syndabegreppet och syndabekännelsens funktion.

Vissa kanske tycker att detta låter rätt tråkigt. Själv är jag helt sjukt tänd på ämnet (missförstå mig rätt!)

Träningsdagbok Lördag 23/8

15408 steg



... vilken konfirmationsgudstjänst det blev!

Lämnade kontoret idag... städat bort mig från det nu... lämnar över till den nya pedagogen.
Vemodigt... Det är det roligaste jag någonsin har gjort för lön.

Nu fortsätter jag på frivillig basis i församlingen, och pluggar helfart igen.
3 terminer kvar till vigning.
På måndag börjar uppsatsskrivandet!

Det finns en tid för allt som sker under himlen

Det är riktigt vackert väder ute och här sitter jag på mitt kontor.
Har jobbat denna vecka. ska jobba i morgon. sen ska jag inte jobba förrän i mitten på augusti. Då går jag en dryg vecka och sen är det finito med det här jobbet. Sen börjar jag plugga på helfart igen. Jag vill ju bli färdig någon gång.
Praktiken i våras samt präst/diakon-vigningen i juni har verkligen fått mig att börja längta... längta ut... längta efter att få stå där i alba och mässhake och leda gudstjänst, att få jobba helhjärtat i en församling, sluta vara på väg hela tiden. Klart att jag aldrig kommer sluta vara på väg någonstans, men just nu känns det nästan som att allt jag gör är en förberedelse för ett liv som inte är nu. Jag längtar efter att få leva det livet.

Det måste vara det faktum att jag står här och packar och städar kontoret - eftersom den nya pedagogen börjar jobba innan jag kommer tillbaka och hon ska ha detta rum - som gör att jag börjar tänka så här. Det är roligt att packa upp, bygga, förbereda för sig själv, men det är mindre roligt att packa ihop, avsluta, förbereda för någon annan. Det gör att jag längtar ut till solen. Jag hoppas den stannar över helgen.

Ikväll ska jag springa igen... var bara tvungen att berätta det, annars kommer jag aldrig iväg igen... jag har träningsvärk idag!

Hit och dit!

Jag har ju under hösten och våren bara pluggat på halvfart och arbetat halvtid samtidigt.
Men de tre senaste veckorna har jag varit ute på VFU (Se inlägg nedan), på helfart. Att vara heltid på ett ställe och halvtid (knappt) på ett annat har inneburit en hel del flängande hit och dit. Annars har jag kunnat anpassa så pass att jag aldrig behöver vara på två olika ställen på en och samma dag, men detta har inte funkat dessa tre veckor. Det har varit rätt utmattande.
Men igår var det sista VFU-dagen, och i morse när jag vaknade och åkte till jobbet tänkte jag att det skulle bli så skönt att bara vara på ett ställe idag... idag skulle jag bara jobba, ah!
Men så tog jag en glimt i almanackan vid halvelva-tiden och märkte till min förskräckelse att jag skulle ha samtalsgrupp på skolan mellan ett och halvtre.
Nu är jag tillbaka på jobbet och har en knapp timme på mig att förbereda kvällens grupp.
Det blev visst lite fläng idag ändå. suck!

Lägesrapport

Oj oj oj! vad länge sen det var jag bloggade nu!
Jag är en riktig periodare.
Jag har verkligen haft mycket annat för mig på sistone: min halvfartskurs är just nu inne i VFU-perioden (VerksamhetsFörlagd Utbildning), en period som går på helfart. På samma gång har jag ett halvtidsjobb att sköta. Så det blir inte mycket tid över till att blogga.
Men nu är jag tillbaka (eftersom det är påsklov och lite mindre att göra på jobbet). Bara nästa vecka kvar på VFU'n, sen är livet som vanligt igen. Vad nu det innebär!

Det finns så mycket att blogga om så jag vet inte var jag ska börja.
Det får bli i påskens glädje. Min praktik (eller VFU som det ju ska heta) har fokuserats en del kring påsken och jag har fått tjänstgöra både i skärtorsdagens firande (med sedermåltid och efterföljande mässa), långfredagens gudstjänst och påsknattsmässa. På långfredagen sjöng (bad) jag litanian, och det var bland det bästa jag någonsin gjort. Den är så otroligt gripande och stark.
Men påskens glädje kände jag verkligen på påskdagen, under en gudstjänst i kyrkan vid Brommaplan. Det var en så glädjerik gudstjänst som talade rakt in i mig, till mitt liv på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt påskdagen. Den dagen sjöng också min syster i kören, vilket var jättekul att få vara med och lyssna till (stolt syster).

Så... det var en kort lägesrapport från mig. Hoppas ni andra har det bra!
Glad påsk på er allihopa.
Kristus är uppstånden!