Jag gjorde det!
Tog hela gudstjänsten - läste de inkluderande löftesorden och inkluderande välsignelsen.
Så nu har jag äntligen haft en hel "vanlig" gudstjänst ute i församling helt på egen hand. Vilken skön känsla.
Och det bästa av allt är att det gick som på rutin (på ett positivt sätt). När jag väl stod där kändes det som om jag hade gjort det tusentals gånger förut. Gudstjänsten bar mig.
Jag hann aldrig bli nervös heller eftersom jag hade en del orosmoment att ta itu med innan gudstjänsten.
I lördags kväll när jag och min man som också skulle predika denna söndag satt hemma och skrev predikan kom vi på att vår skrivare hemma inte fungerade. Eftersom jag inte var säker på hur det var med skrivare i kyrkan jag skulle till (eftersom jag aldrig hade varit där tidigare) och han ville läsa igenom sin predikan på tunnelbanan bestämde vi oss för att ta vägen via skolan (THS) för att skriva ut vår predikan där.
Väl på THS på söndags morgon stod vi vid en icke funktionerande skrivare. Nu började pulsen öka något. Men men. Ingen anledning att få panik ännu, tänkte jag och passade på att göra något slags stödordsschema på tunnelbanan utifall att.
Det visade sig att det fanns en skrivare i kyrkan, men vaktmästaren hade inga inloggningsuppgifter till datorn, så vi väntade på prästen. Hon hade uppgifter men kunde inte komma ihåg dem, så vi väntade på kyrkomusikern.
Klockan halvelva loggade kyrkomusikern in på datorn åt mig och jag drog en lättnadens suck. Men den varade inte länge eftersom jag några sekunder senare insåg att även denna skrivare var ur funktion.
Nu blev det verkligt för mig - inte bara skulle jag behöva stå på en ostadig kudde för att synas i predikstolen, jag skulle ha ett halvskrivet manus framför mig också.
11:40 satt jag och handskrev de viktigaste formuleringarna med en dålig blyertspenna. Sen var det bara byta om, läsa igenom namnen på avlidna, döpta och vigda (stor församling = sjuuukt lång lista). Placera ut predikan, namnlistorna, psalmbok mm...
Två minuter i elva bad jag en stilla bön - använd mig!
Jag tittade knappt på min handskrivna predikan. Hade jag gjort det hade jag förmodligen inte sett vad som stod där. Men jag fick ett flertal varma kommentarer av människor som värmde som ingenting annat.
Jag tackar Gud för denna prövning. Nu vet jag att om jag bara tillåter det så bär Gud.
Åh... Härligt att det gick så bra! Skrivare är luriga saker, men hur du lyckats möta så många struligheter på en dag är nästan absurt. :) Kram
SvaraRaderaVad kul att det gick bra! :-)
SvaraRadera(Vad jag förstår predikade du utan manus. Pröva gärna att fortsätta utan manus.)
grejen är den att jag alltid skriver ner mina predikningar, men sällan tittar på mitt manus.
SvaraRaderaManuset är framför allt för att jag ska ha min predikan kvar sen och för att jag ordentligt ska ha tänkt över formuleringar osv.
Och så är det ju tryggt att kunna hitta tillbaka om man kommer av sig.
Jag har prövat både stolpmanus och inget manus. Det funkar. Men jag trivs med att ha ett skrivet manus, även om det stannar i datorn. =)
Åt var och en efter dess förmåga... Jag har aldrig tvivlat på dig, söta vän, och det känns trevligt att få mina misstankar bekräftade - du kommer bli en storartad präst!
SvaraRaderaOch med eller utan manus - tja, så länge du kan din predikan bra nog för att inte behöva manuset - fortsätt skriva. Det är när man är för bunden till det som man ska kasta sig ut utan.Tycker iaf jag.