Mina drömmars kök

Jag fortsätter spinna loss på min abstinens över att inte vara längst i världen. På väg ner till Helsingborg gjorde vi ett stopp i Smålandsstenar och hälsade på min gode vän Patrick.

Han har ett helt fantastiskt kök. Så här vill jag också ha det hemma!

Fast jag antar att det är billigare med Ikeas kökspall för 99kr...

Jag är lång, jättelång!

Idag har jag till min glädje upptäckt att jag är en centimeter längre än vad jag trodde att jag var. Så nu är det nog dags att skaffa nytt pass.

Detta till trots tycks jag inte riktigt nå upp till H&M's standard:

Titta noga och lägg märke till att jag har klack på skorna...

För övrigt kan jag meddela att jag nu befinner mig i Umeå och har tagit en shoppingtur idag. Tur var väl det, för jag menar det är ju inte varje dag man befinner sig i en stad med både H&M, Indiska, Gina Tricot och Kappahl!

På kvällen åt vi god middag och eftersom min man var så fascinerad över hur lång jag har blivit kunde han inte sluta fotografera mig:

Just det - JÄTTE-lång!

On the road again...

Jag har semester.

Det innebär alltså att jag är helt och hållet ledig, har jobbtelefonen avstängd, åker vart jag vill utan att rapportera till någon (ok, mamma vill förståss veta!) och dessutom får lön!!!

Fantastiskt.

Dag 1 på semestern åkte familjen Södertun till Sollefteå (som alltså är en sorts ort på typ 8000 invånare...) för att träffa goda vänner inklusive guddottern.

Idag var vi och badade och därefter grillade vi i stads(?)parken. Där började trötta guddottern (ca 1,5 år) plocka isär ett plastglas för att sen hålla upp inför allas åsyn och utbrista "trasig!".

Just det. Smart.

Imorgon rör vi oss längre norrut, nämligen till Umeå för att träffa biologisk släkt.

Be en bön att den 12 år gamla bilen håller under hela denna road trip!

Sverige är för övrigt underbart vackert!

Tisdagastema - konstgjord

Veckans tisdagstema är konstgjord.

Grävde fram den här bilden som jag tog för några somrar sen i Umeå. Det är alltså ingen riktig häst, men ambitiöst var den gjord: högtalare på tornet spred gnägg-ljud över bygden med jämna mellanrum.

Lediga dagar... sånt man kan vänja sig vid

Vilken känsla det är att ha lediga dagar som liksom är lediga.
När man studerar är man ju egentligen aldrig riktigt ledig, det finns alltid något som ligger över en som en skugga och borde göras, alltid något viktigare som borde uppta ens tid, en skugga som skapar dåligt samvete så fort man vill glassa lite eller bara ta det lugnt.
Men när man jobbar... då är de där lediga dagarna verkligen lediga!

Hurra!
Så igår var jag ledig, riktigt ledig - sov bort halva dagen, åkte till stranden och solade och badade, grillade med en vän på kvällen för att sen möta upp ytterligare en vän på stan för en sen fika.
Allt detta gjorde jag utan att ha det minsta dåligt samvete, vilken känsla!
Idag har jag ännu en ledig dag som ska spenderas... hmmm... ja, det blir nog mera strand, om det bara kunde bli mera sol också (SMHI lovade ju faktiskt...)!

Som en bokstavstrogen inför en ny bibelöversättning?

Att det ska vara så svårt att gå och lägga sig!
Maken är borta på läger i två veckor och jag njuter förvisso av att ha lite egentid här hemma (min mor kan konstatera att jag alltid tyckt om att vara för mig själv).
Jag har spenderat mycket tid åt att strukturera i min filofax (som jag fick i samband med prästvignignen - tack så mycket!), njutit av att titta på hur fin min filofax är, strukturerat lite mer i min filofax, slösurfat och så självklart strukturerat i min filofax!

Visste ni för övrigt att det finns särskilda hålslagare till filofaxer?
Jag blev typ tårögd när jag fick veta det och dessutom FICK EN HÅLSLAGARE!!!
Idag har det dock visat sig att standarden på mellanrummet mellan hålen i filofax måste ha ändrats sedan den hålslagaren införskaffades. Det stora mellanrummet i mitten av pappret blir för litet så att det liksom saknas ett hål längst ner på pappret...

...är det någon mer än jag som tycker att detta är ett oerhört intressant inlägg?!?

Nåväl...
jag har i alla fall mycket svårt att komma i säng när jag är ensam hemma så här. Vi går alltid och lägger oss samtidigt och det är så ovant att bestämma helt själv när jag ska gå och lägga mig.
Jag känner mig lite som ett barn som är ensam hemma över natten själv för första gången och måste ta vara på den kvällstid som går att få - bara för att!
Fast med skillnaden att jag är trött och vill gå och lägga mig och bara inte riktigt vet hur riten nu ska gå till när det inte är som vanligt - för såhär har vi aldrig gjort!
okej, jag inser nu att liknelsen med barnet var inte alls tillfredsställande.

Äh!
Go'natt!

Ordlös onsdag - smutsig

Fler smutsiga bilder hittar du här.

Tisdagstema - försenad

Veckans tisdagstema är försenad.

Fint folk kommer alltid för sent. Här är svaret på varför:

Ett redskap för Guds rike

Jag har haft mitt första sorgesamtal.
Aldrig kunde jag ana att det skulle kunna bli så bra, kännas så meningsfullt, vara en så andlig upplevelse.
När sorgehuset själva konstaterar att det är fler i rummet, då vet man att man som präst är ett redskap, någon som används av något större, någon större.
Tack gode Gud att du har kallat mig till denna tjänst.

Så är jag Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt!

Tillbaka!

Tänkte återuppta bloggandet igen... hur många gånger har inte det hänt? haha!

Inser att det visst finns folk som faktiskt läser bloggen och verkar tycka att de får ut nåt av det (!) och jag saknar faktiskt bloggen lite nu... även om det har varit rätt skönt att ha den vilande ett tag.

Men nu alltså: akta dig bloggosfären, för nu är jag tillbaka, och håll i hatten alla 5 som läser för nu kommer det säkert komma typ ett helt inlägg ibland!

=)

Och i skrivkrampens stund lär det bli mycket bilder... för bilder kan ju verkligen säga mer än... osv.

Och jag är ju lite småkär i det där med att fotografera... särskilt mig själv.

Ja...

I'll be back!

Slutet som det egentligen var tänkt

När man ska gå upp kl. 6 morgonen därpå finns det väl inget vettigare att syssla med än att sitta på You Tube?
...
eller?!

Saker du inte visste men snart vet

Jaha. Så har man blivit tilldelad något slags uppdrag av Maria att formulera 7 saker ingen vet om mig. Ingen lätt uppgift, inte. De flesta saker du inte vet om mig vet du ju inte av den enkla anledningen att jag inte vill att du ska veta det!
Men jag har tagit mig i kragen och ägnat mycket tid och noggranna efterforskningar i mitt inre för att hitta något att berätta om mig själv för just dig, så här kommer nu sju saker som du kanske, men förmodligen inte vet.


1. Trots att jag sällan (eller aldrig) visar det så kan jag faktiskt, och framför allt förstår jag tyska.

2. Många vet att jag är en sjukt blödig person, men kanske kände du ändå inte till djupet av detta: Jag kan inte se den här reklamfilmen utan att börja gråta (självklart var jag tvungen att titta på den nu när jag länkade och började såklart böla! When will I ever learn?!).

3. Jag lurade folk (om de gick på det är jag inte så säker på) när jag var liten att jag och Michael Jackson var goda vänner och brukade träffas för att spela schack.

4. Jag har en leverfläck på ryggen som ser ut som ett utsmetat bläckstreck. Gissa hur många gånger jag glömt bort vad det är och försökt tvätta bort det.

5. Jag ogillar så skarpt att prata i telefon att jag försöker planera in telefonsamtal så att jag har "ställtid" efteråt så att hjärtat ska hinna sakta ner.

6. Folk som träffar mig kanske inte skulle beskriva mig så, men jag är faktiskt en oerhört stolt person: Jag försöker i möjligaste mån att undvika saker jag inte är bra på eller som jag är osäker på om jag är bra på. Men om jag inte kan undvika dem så lägger jag ner hela min själ på att bli bra på det.

7. Om jag hade fötts med en snopp hade jag hetat Mikael.

Så där ja!
Tydligen ska man nu även skicka denna uppgift till sju nya stackare. Men eftersom den som skickat det till mig inte gjort sig det besväret tänker inte heller jag göra det. Jag drabbar enbart en endaste stackare, nämligen min favortbloggare (detta ska ju tydligen vara någon form av utmärkelse) Ketchupmamman. Här får du nu en virituell fackla (den är också osynlig). Go Karin, go!

Det börjar bli verkligt

Det verkar som att det här som jag så länge pratat om - att jag tänker bli präst och så - faktiskt blir av!

* Jag har påbörjat slutterminen - det sista steget utbildningsmässigt inför vigning

* Biskop(ar) och domkapitel har antagit mig

* Jag har blivit tilldelad en missivförsamling

* Jag har provat prästskjortor

Idag pratade jag med kyrkoherden i min missivförsamling och hon är alltså inte en fantasifigur utan finns i verkligheten, så även församlingen. Så det tycks alltså inte ha varit en dröm.

Helt otroligt!

Just det - en blogg att ventliera sig i

En god vän påminde mig idag om att jag har en blogg!
Jag tenderar att glömma bort den under intensiva perioder. Och min höst har minst sagt varit intensiv, framför allt slutet på den.
Förbered dig nu på ett utgjutande inlägg.

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag just skulle skicka in min ansökan till Pius. Nu är jag äntligen där (med äntligen menar jag att jag äntligen är färdig där).
På torsdagen innan jag skulle börja på Pius fick jag dock en smärre chock. Då var det en dryg vecka kvar av högskoleterminen och de kurser jag läste på THS. Men denna torsdag eftermiddag fick jag ett samtal från Pius där de krävde att jag redovisade mina sista 7,5 hp INNAN måndagen. Det gick absolut inte att kompromissa och få tills terminens slut på sig, så plötsligt hade jag dryga 10 sidor att producera före helgen för att dessa skulle hinna läsas och godkännas av examinerande (underbara och förstående) lärare på den kurs jag läste.
HERREGUD! Snacka om panik och ångest. Jag som hade skrivit VILA över hela helgen i min almanacka (och den som känner mig vet att min almanacka aldrig ljuger!). Nu var det bara att sätta sig ner i all panik.
Jag kan säga att det brast för mig - jag bröt faktiskt ihop. Jag hade inte börjat skriva på arbetet och var redan trött och såg fram emot helgens vila. Någon inspiration till arbetet var inte det lättaste att få i just det ögonblicket.
Men mina mycket förstående lärare och mycket underbara studiekamrater backade upp mig, tröstade, peppade och stöttade.
Jag fick hela helgen på mig och efter mycket slit fick jag mitt betyg (som dessutom var riktigt bra!) och på måndag morgon gick en mycket trött Cecilia upp klockan 5 eftersom jag inte kunde sova alls den natten, tog mycket trött tåget till Uppsala för att mötas av en dag fylld med lekar som gick ut på att känna in rummet.
Jag vet inte om man förstår den frustration jag kände i det ögonblick då jag i trött tillstånd, tillsammans med trettio andra vuxna människor, gick omkring i mitt nya klassrum och klappade elefanter av luft, undersökte det häftiga solsystemet i taket och berättade om mitt hemliga yrke!
Nämnde jag att jag var trött?

Nåja, det kan bara bli bättre.
Eller?

Herre, förbarma dig!