Igår var det avsked av diakonen i Kanalkyrkan i Sandviken där min man jobbar. Hon (diakonen alltså!) går i pension till sommaren nu, och det var ett bölkalas som hette duga!
Det var tal efter tal efter tal efter tal, så mycket tal att man nog inte kan kalla det kyrkfika längre... för tid att fika var det inte tala om!!!
Allt detta talar om en människa som verkligen har uträttat någonting, en människa som har satt spår i människors hjärtan, en människa som har berört många, och som har varit en viktig och kanske till och med livsavgörande del i människors liv.
Som ung student som har siktet inställt på att jobba i kyrkan i framtiden blev denna "diakonen-går-i-pension-nu-fikar-vi-och-avtackar-henne-med-hela-vårt-hjärta-ceremonien" något av en andlig upplevelse. För även om jag redan visste detta, så blev det nu klart för mig: det är inte vad vi ser som "uträttat" som är det vi verkligen har uträttat här i livet, i världen, i arbetet.
Utan det som verkligen är något uträttat, det går inte att ta på, det märks inte, det går inte att mäta, varken i timmar eller i lön.
Det är sådant som man kanske aldrig får veta om.
Kanske får man en glimt av det i form av tal när man går i pension.
Men likväl är det detta som är det verkliga arbetet, likväl är det här jag måste lägga min möda, inte främst i de tafasta uppgifterna, utan i mitt sätt att vara, bemöta, beröra och beröras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar