Leif

Predikan, Teologiska högskolan, Stockholm 9/3 2006
Följande predikan är över Mark: 14:3-9 (Kvinnan med nardusbalsam)


Låt mig få presentera Leif. Vi är alla Leif. Trots att Leif är något av en karikatyr, så är vi alla, på ett eller annat sätt, ändå Leif.

Han är en medelålders-man. (okey, förutom att det inte stämmer in på oss alla, så är vi alla Leif). Nå.... Leif är ganska trevlig. Väldigt social. Det är aldrig tråkigt vid kyrkkaffet om man hamnar vid samma bord som Leffe.
Men ett saknas honom.
Leffe är verkligen en vad man brukar kalla “go gubbe”. Han syns lite överallt i församlingens verksamhet. Är bundis med alla präster, diakoner och pedagoger, och ungdomarna älskar honom.
Men ett saknas honom.
Leif är faktiskt riktigt aktiv i kyrkan. Han brukar delta i gudstjänsterna med textläsning och andra vanliga lekmannauppgifter, han leder en bönegrupp, sitter med i kyrkorådet och engagerar sig i lutherhjälpens arbete.
Om det finns bössor som ska skramlas kan man alltid lita på att Leffe ställer upp.
Men ett saknas honom.
Leif är gift. Med Anna. De har tre barn tillsammans. Han älskar självklart sin familj, och önskar att han hade mer tid för dem.
På torsdagar brukar Leif ansvara för sopplunchen i kyrkan. Då kommer det många sargade människor som Leif brukar prata med. Ibland är det påfrestande. Samtalen kan bli lite väl intima ibland och stanken av sprit kan ibland få en att må illa. Men trots detta skulle Leif inte drömma om att sluta med soppluncherna. Här finns människor som verkligen behöver honom.
Men ett saknas Leif.
Ja, Leffe är en sån där “go gubbe” som man verkligen kan lita på i alla väder. Leif har en omtanke för människor som behöver honom. Fattiga, sjuka, hemlösa, ensamma, sorgsna. Ja. Om Leif hade tillräckligt många armar då skulle han hjälpa dem alla på en och samma gång.
Men ett saknas honom.

Människorna som låg till bords med Jesus blev förargade över att kvinnan hällde ut en balsam på Jesu huvud, som var värd nästan en årsinkomst. Och visst förstår man dem.
Leif förstår dem. Hur mycket soppa hade de pengarna inte räckt till? Det hade kunnat mätta flera hundra magar.
Deras omtanke om de fattiga och behövande ska inte undervärderas.
Men ett saknas dem.

Ett saknas Leif. Leif saknar en slösande kärlek.
Leif är en god människa. Han gör mycket gott för världen. Men som kvinnan slösade sin dyra balsam på Jesu huvud, skulle Leif behöva slösa sin kärlek på dem han älskar.
De fattiga och de behövande har han alltid hos sig. Men om han glömmer bort att slösa sin kärlek på dem han verkligen älskar, riskerar han att förlora dem.
Det finns så mycket vi borde göra. Mycket vi borde lägga tid på. Många människor vi borde hjälpa. Pengar vi borde spendera annorlunda.
Men det finns en sak som aldrig får komma i skymundan, och det är kärleken till dem du älskar.
Åt de behövande ska du ge, men på dem du älskar ska du slösa.

Kvinnan smörjer Jesus på huvudet med denna dyrbara balsam, som om hon smorde en kung, samtidigt säger Jesus att hon förbereder hans begravning. Är det inte en lustig paradox; att Jesu död, som ett bevis på en slösande kärlekshandling, är vägen till hans regerande över död och liv. Jesus segrar, och blir kung, genom att (av sin kärlek till oss) lida, dö, och sedan uppstå.

Jag vill läsa tre välkända verser ur 1 Kor 13:1-3.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kan man älska lite grand, åtminstone så gott man kan, då tror jag rent utav att man får tillbaka mera än man gav.

Låt oss stilla oss en stund inför Gud och slösa med våra böner på dem vi älskar.