Vad gör du med det som är jobbigt?

Beredelseord med Anna Bergman i mässa i Vällingby församling våren 2005

Dialog mellan "K" och "H":

K: Har du varit i kyrkan nån gång?
H: Nä! Varför ska man gå dit?
K: För att snacka med Gud!
H: Men jag är inte kristen.
K: Vad tror du på då?
H: Ingenting!
K: INGENTING?!
H: Nä, ingenting. Varför finns det så mycket jobbiga saker om det finns en Gud?
K: Det är ju just därför Gud behövs. För vad gör du med dina jobbiga saker om du inte tro på Gud?
H: Vad gör du med dina?
K: Jag ger dem till Gud!
H: Öh, va?!
K: Jag ger allt till Gud, och så förlåter han mig för allt jag gjort fel, och så behöver jag inte bära på det mer. Det e liksom borta!
H: Är inte det lite väl enkelt?
K: Jo, det är så enkelt, men också så svårt. Jag måste först se mig själv i ögonen och erkänna mina felsteg och brister, stora som små. Sen måste jag våga lämna det bakom mig och lita på att Gud tar emot det. Och när jag väl har gjort det, kan jag gå vidare.
H: Jaha! Ungefär som en renovering? När nåt går sönder måste det lagas.
K: Exakt!

Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.

Ps. 32:1-5