Bekymmerslöshetens koja

Beredelseord mässa i viston, Vällingby, ons 15/3 -06



Ibland önskar man att man kunde stoppa tiden.
Eller att man kunde multiplicera sig själv.
Så att en jag tog hand om vänskapen, en annan skolan, en tredje träningen, en fjärde familjen och en sjätte arbete osv.
Så kunde man träffas på söndagarna allihopa och gå på bio eller nåt annat skoj.

För ibland så blir det bara för mycket.
Man vill vara överallt, och det måste inte bara vara jobbiga saker som skola eller arbete eller disk.
Ibland råkar det bara bli så att en tenta krockar med en födelsedag som kräver massa förberedelser och så har man vänner man vill träffa, för dem kan man ju inte försumma.
Dessutom har man väl läxor. Och kanske ligger man till och med lite efter i nåt ämne, och skippar en lektion, för man vill inte sitta där och skämmas över att man är den enda som inte hunnit med läxan, och så kommer man ännu mer efter.
Och mitt i allt detta säger mamma att man aldrig har tid för henne...
Ni kan säkert måla upp er egen stresskarta rätt bra.
När det blir så pass mycket att man inte har någon aning om var man ska börja, då gör man ingenting i stället. Och man mår bara sämre, för högen bara byggs upp. Och man kan inte göra nåt kul alls, för har man tid med kul, då har man ju tid med matte.

Precis där var jag i söndags kväll. Allt var bara för tungt.
Vet ni vad jag gjorde då? Jag sa till Fredrik (min fästman): Jag vill gömma mig.
Så vi byggde en koja hemma i vårt vardagsrum (Om Erik hade varit här hade han kunnat berätta hur fin den var. han har nämligen sett den). Den var jättefin… det såg ut som en flyktingförläggning där hemma, men det var jättefint.
Vi tog madrasser och bäddade och gjorde mysigt, byggde en vägg med stolar och stora mysiga kuddar och hängde två ljusblåa filtar som tak.
Och när vi hade släckt i hela lägenheten och krypit in i kojan och tände en lampa där... då sken taket som himlen.
Där inne var det bekymmerslöst (det är mitt favoritord – bekymmerslöshet).
Vi hade byggt oss bekymmerslöshetens koja.
Och inne i den kunde man ta på himlen.
Ingenting kunde störa oss där inne. Det var som om tiden stod helt stilla.

Mitt tips till er: Gör en sån koja ibland. Om du inte kan göra den hemma så gör den åtminstone i huvudet. Då kan du krypa in i den var du än är. Om du så sitter på tunnelbanan, åker buss, går och handlar eller sitter på toa. Ni som har en frälsarkrans (som, för dem som inte vet det, är ett slags böneband) bär alltid med er en sån koja i den blå pärlan.
När det är alldeles för tungt... kryp in i bekymmerslöshetens koja och göm dig en liten stund.
Där inne kan du ta på himlen. Där bor Gud.

Men glöm inte: I kojan hämtar du kraft att komma tillbaka.
En dag ska du få bo och leva där du kan ta på himlen, men inte nu.
Nu behövs du här - utanför kojan.