En liten julsaga

Någonstans i mörkret sker det.
Ingen ser eller hör det.
Ett barn föds.
Det är varken odramatiskt eller särskilt märkvärdigt.
På normal väg, fast något omständigare.
En änglakör sjunger... precis som varje gång ett barn föds.
Men den här gången kan de inte hålla sig... de måste sjunga högre, de måste fortsätta sjunga... de kan inte sluta.
Det känns i luften.
Några herdar vaknar mitt i natten. Varför vet de inte. Ingen av dem kan förklara vad de drömt, men alla vill de försöka.
Det finns ett barn. Ett BARN!
Något så ömtåligt och sårbart som ett barn. Och hela världens liv hänger på en tråd, hela världens liv hänger på det barnets navelsträng.
Men just i detta ögonblick står hela världen stilla. Det är som om hela världshistorien ryms i den unga flickans famn.

För att se räddningen... ja för att kunna se världens räddning och hopp, behöver man inte sträcka på sig.
Nej, man måste böja knä och blicka ner i sårbarhetens ögon.
Där, i en enkel och ändå så enormt oförklarlig syn ryms himmel och jord, början och slut.

Ett barn är fött.