Jag har inte syndat!

Beredelseord mässa i viston, Vällingby, ons 19/4 -06

Härom veckan träffade jag en gammal vän, som jag inte träffat på länge. Hon bor för tillfället i Norge, och har besökt Svenska kyrkan där. När vi nu träffades, hon och jag, och satt ner och pratade om livet hade hon en fråga som legat länge och väntat:

Varför förväntar man sig i kyrkan att jag har syndat?
Varför måste jag varje gudstjänst bekänna mina synder?
Jag har ju inte syndat!

Och så följde ett långt samtal om synd, gudstjänst, och förlåtelse.
Vi var båda överens om att det utifrån sett ser ut som att vi fokuserar på synden. Medan ambitionen är att lägga fokus på förlåtelsen.
Någonstans i mitten möttes vi: hon – en person som är något kritisk till kristendomen, och jag – en person som är beroende av den.

Men hennes ord ekade i mitt huvud: Jag har inte syndat!
Jag har inte syndat!
Och jag hade svårt att tro henne.

För vad är det då att synda? Vad är det vi bekänner att vi har gjort? Varför är det så svårt för oss att säga att vi har syndat? Ordet synd har blivit förknippat med kriminalitet. Men är det så stort och så tungt som det låter?
Man brukar säga att synd är att missa målet. En bra förklaring av ordet, tycker jag. Och det gör vi ju hela tiden.

Det går inte att göra en lista på vad som är synd, och vad som inte är det.
Men är det inte synd att jag inte hade tid att leta upp den där läraren och berätta om mobbingen som råder varje dag i matsalen.
Är det inte synd att jag varje dag går förbi samma alkoholiserade, hemlösa gubbe och aldrig har med mig ens ett äpple till honom.
Är det inte synd att jag glömde ringa mormor igår och tacka för det fina påskkortet jag fick.
Och är det inte synd att det finns så många människor som behöver hjälp i den här världen, och ändå glömmer jag ofta till och med bort att hjälpa mig själv.

Jesus säger:
”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.” Då kommer också de att fråga: ”Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?” Då skall han svara dem: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Du är ingen hemk människa för att du inte mättar alla hungriga magar, du är ingen dålig människa för att du aldrig ringde mormor och sa tack. Det händer alla, dumissade målet lite. Här vill ingen döma dig. Ingen vill berätta för dig vad du måste göra eller måste låta bli.
När du vänder dig till Gud och bekänner möter Gud dig, och i det mötet får du se in i dig själv och låta dig formas, växa och komma närmare målet. Ett litet steg i taget. Här får du be om renhet,om helhet och om att få komma närmre Gud – närmare målet.