En gräsänkas frihet

Jag minns när jag var yngre och fortfarande bodde med mina föräldrar. De få gånger de åkte bort och jag hade hemmet för mig själv var rena drömmen (vi hade tunna gipsväggar hemma och seden att inte låsa om sig (ens på toaletten)). Det var då jag tittade på vad jag ville på stora tv:n, lagade konstig  mat, köpte en himla massa onyttigheter, bakade oerhört mycket, lyssnade på hög musik, var uppe sent osv.

Den där känslan av frihet minns jag så väl. Den där känslan av att äga hemmet på något sätt, om än bara för en kort stund.

Igår åkte min man iväg på ett 2 veckors långt läger. Till en början kändes det tomt här hemma.

Men den där känslan kom tillbaka efter ett tag - känslan av att äga hemmet. Jag har nu gått in i en fas där jag passar på att göra allt som maken inte tycker om:

Jag plockade fram tjärlakritsen (som han hatar lukten av), stoppade äntligen in "En ung Jane Austen" i DVD-spelaren (som jag velat se sen länge) och har just sett "Stolthet och fördom" för typ hundraelfte gången i mitt liv. Snart ska jag ställa mig och tillaga tomat- och paprikasoppaeftersom maken ogillar både paprika och soppa.