Anledningen till att det var ett bra tag sedan jag bloggade nu (nästan en hel vecka) är att jag varit fullt upptagen med att kämpa mig igenom en bok om Luthers hamartiologi (lära om synd).
Man kan säga att jag och ljunggren inte riktigt är kompisar.
Boken är skriven 1925 och utgör över 400 sidor med text skrivet på detta sätt:
I den yttre ”sfär” som utgöres av min empiriskt-psykologiska verklighet är jag bunden av de villkor, som höra timligheten till. Är den troende i sin transcendenta relation på en gång helt syndare och rättfärdig, betyder detta, att de båda på personplanet mot varandra stående religiösa grundriktningarna på det empiriskt-psykologiska planet i relativa mått göra sig gällande vid varandras sida. Impulser och yttringar från båda tränga sig fram över medvetandets tröskel, alldenstund ju varken arvsynden eller tron någonsin är i vila. Sedligt sett är jag därför beständigt en ”blandning” av gott och ont, av voluntas och noluntas. Ingen handling kan från denna synpunkt vara helt god
Kan man bli mer ordbajsare än så? Tyckte han verkligen att detta var det enklaste och tydligaste sättet att säga detta på? Jag tvivlar!
Detta blandat med stora sjok skrivna på latin och tyska, eftersom teologisk litteratur på 20-talet förutsatte att man kunde dessa språk tillräckligt för att citat inte skulle behöva översättas. Efter ett tag insåg jag att jag inte skulle orka staka mig igenom dessa oöversatta stycken och gladdes därför istället när de kom, eftersom jag då kunde hoppa över en halvsida! =)
Men nu har jag tagit mig igenom den och känner att ingen litteratur i mitt uppsatsarbete hädanefter kommer vara ens hälften så jobbig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar