Jag undrar om jag var ensam om att inte kuna slita mig från TV-apparaten idag. I nästan fem timmar följde jag tennisparet Johansson-Aspelin. Jag ramlade in i matchen i början av första set. När Svenskarna tog hem setet blev det hela mycket intressant. Tennis var visst inte så tråkigt att titta på ändå och - tänkte jag - tar de nu hem nästa set också så är det nästan lagom att börja med kalopsen sen.
Men andra set togs hem (inte överlägset) av fransmännen och nu var det alldeles för spännande för att släppa. Jag tittade på klockan. Matchen hade hållt på i ungefär två timmar, klockan var två. Klockan tre är en bra tid att börja med kalopsen, tänkte jag, då blir det mat innan klockan sex.
Men tredje set tog inte slut klockan tre, och matchen var jämn. Fransmännen och svenskarna turades om att vara nära vinst och stundom undrade man om det verkligen kunde ta så lång tid bara att spela ett enda gem.
Mot slutet blev jag nödig. Vad skulle jag göra? jag kunde ju verkligen inte släppa detta... Min man fick höja ljudet på TV:n och referera medan jag snabbt tog en toatur med öppen dörr.
En så spännande tennismatch har jag då aldrig varit med om.
När matchen hade pågått i 4 timmar och fyrtiofem minuter började jag känna medlidande för det par som skulle komma att förlora denna match. Båda paren var verkligen värda att vinna. Som de kämpade på bana 1.
Så hände det då äntligen - svenskarna lyckades med sin brake mot Clements surve, och tog hem matchen med 19-17 i gem. Vilka siffror alltså!
Det blev aldrig någon kalops, utan snabbmakaroner och köttbullar. Men det var det värt. Kalopsen sköt vi upp till i morgon...
...vi får väl hoppas det i alla fall, om inte morgondagens final blir lika utdragen.
Jag antar att jag inte kommer vara ensam om att sitta klistrad vid finalmatchen i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar