Jag har inte syndat!

Beredelseord mässa i viston, Vällingby, ons 19/4 -06

Härom veckan träffade jag en gammal vän, som jag inte träffat på länge. Hon bor för tillfället i Norge, och har besökt Svenska kyrkan där. När vi nu träffades, hon och jag, och satt ner och pratade om livet hade hon en fråga som legat länge och väntat:

Varför förväntar man sig i kyrkan att jag har syndat?
Varför måste jag varje gudstjänst bekänna mina synder?
Jag har ju inte syndat!

Och så följde ett långt samtal om synd, gudstjänst, och förlåtelse.
Vi var båda överens om att det utifrån sett ser ut som att vi fokuserar på synden. Medan ambitionen är att lägga fokus på förlåtelsen.
Någonstans i mitten möttes vi: hon – en person som är något kritisk till kristendomen, och jag – en person som är beroende av den.

Men hennes ord ekade i mitt huvud: Jag har inte syndat!
Jag har inte syndat!
Och jag hade svårt att tro henne.

För vad är det då att synda? Vad är det vi bekänner att vi har gjort? Varför är det så svårt för oss att säga att vi har syndat? Ordet synd har blivit förknippat med kriminalitet. Men är det så stort och så tungt som det låter?
Man brukar säga att synd är att missa målet. En bra förklaring av ordet, tycker jag. Och det gör vi ju hela tiden.

Det går inte att göra en lista på vad som är synd, och vad som inte är det.
Men är det inte synd att jag inte hade tid att leta upp den där läraren och berätta om mobbingen som råder varje dag i matsalen.
Är det inte synd att jag varje dag går förbi samma alkoholiserade, hemlösa gubbe och aldrig har med mig ens ett äpple till honom.
Är det inte synd att jag glömde ringa mormor igår och tacka för det fina påskkortet jag fick.
Och är det inte synd att det finns så många människor som behöver hjälp i den här världen, och ändå glömmer jag ofta till och med bort att hjälpa mig själv.

Jesus säger:
”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.” Då kommer också de att fråga: ”Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?” Då skall han svara dem: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Du är ingen hemk människa för att du inte mättar alla hungriga magar, du är ingen dålig människa för att du aldrig ringde mormor och sa tack. Det händer alla, dumissade målet lite. Här vill ingen döma dig. Ingen vill berätta för dig vad du måste göra eller måste låta bli.
När du vänder dig till Gud och bekänner möter Gud dig, och i det mötet får du se in i dig själv och låta dig formas, växa och komma närmare målet. Ett litet steg i taget. Här får du be om renhet,om helhet och om att få komma närmre Gud – närmare målet.

En glad student!

berättelsen om studenten som lyckades ibland




Ibland får man lön för mödan.
Hör och häpna: Den kämpande studenten har fått sitt första VG: i Grekiska!
Och hur mycket tänker hon använda den i framtiden med tanke på dess utdödhet (bortsett från textinterpretation)?
Tja... kanske skulle man imponera på en och annan grek genom att kalla dem för huggormsyngel och hycklare på en nästan 2000 år gammal utdöd dialekt!
Man kan aldrig så noga veta.

My only hope

Ytterligare en låt av Connecting Roads

Jesus, I have made mistakes
I feel such a fool
Look what I've done to you

Jesus, look at me
I can't live to see
Another day
Save me, Jesus!

Jesus, I've been down and out
I've tried all there is
Now you're my only hope

Jesus, don't you see
Lord, I long to be
A child of yours
Love me, Jesus!

Jesus, look inside of me
Take that, what you see
I say: Forgive me Lord, forgive!

Jesus, look at us
You've saved us with your cross
Again, again and
We say: Thank you, Jesus!

Thank you, Jesus!
Thank you, Jesus!
Thank you, Jesus!
Thank you...

I Din Famn

Senast skrivna låten av Connecting Roads




När jag inte kan, när jag inte vill försöka mer
Min tro är svag när jag slutar kämpa för ett tag
Då finns det en plats som jag går till, endast där
Får jag andas ut, får jag sluta tänka för

I din famn, där är alltid varmt
Och himlen sjunger, här

I en lycklig stund, i ett barn som skrattar, i mitt liv
Om jag aldrig ser, om jag aldrig fattar vad du vill
Så har du tålamod som ingen annan har
Är alltid där, och jag kryper nära för

I din famn, där är alltid varmt
Och himlen sjunger, här

En regnig kväll, jag står och väntar och är kall
Jag är för sen, mitt hjärta svider efter allt
Där inne öppnas varje fönster till min själ
Du tar min hand, och jag kan falla ned

I din famn, där är alltid varmt
Och himlen sjunger, här

Frågor kräver svar i en värld som vänt sig bort från dig
Är jag ändå kvar, fast jag aldrig bett dig bär du mig
I varje andetag, där finns du - den som är
Du bjuder in, och du har alltid plats

I din famn, där är alltid varmt
Och himlen sjunger, här

Spel och dobbel!

Säga vad man vill om spel och dobbel, men låter inte detta fromt:
100:- per spelare är allt som står på spel.
Vinnaren får äran att ta alla pengarna i sin hand och placera dessa i lutherhjälpens bössa.
Spelet kommer då och då avbrytas för psalmsång!

Själv ska jag endast delta som observant, men jag hoppas att det blir lika roligt, trevligt och bra som det låter.
Dom e inte så dumma där borta i Kista ändå!!!

Bekymmerslöshetens koja

Beredelseord mässa i viston, Vällingby, ons 15/3 -06



Ibland önskar man att man kunde stoppa tiden.
Eller att man kunde multiplicera sig själv.
Så att en jag tog hand om vänskapen, en annan skolan, en tredje träningen, en fjärde familjen och en sjätte arbete osv.
Så kunde man träffas på söndagarna allihopa och gå på bio eller nåt annat skoj.

För ibland så blir det bara för mycket.
Man vill vara överallt, och det måste inte bara vara jobbiga saker som skola eller arbete eller disk.
Ibland råkar det bara bli så att en tenta krockar med en födelsedag som kräver massa förberedelser och så har man vänner man vill träffa, för dem kan man ju inte försumma.
Dessutom har man väl läxor. Och kanske ligger man till och med lite efter i nåt ämne, och skippar en lektion, för man vill inte sitta där och skämmas över att man är den enda som inte hunnit med läxan, och så kommer man ännu mer efter.
Och mitt i allt detta säger mamma att man aldrig har tid för henne...
Ni kan säkert måla upp er egen stresskarta rätt bra.
När det blir så pass mycket att man inte har någon aning om var man ska börja, då gör man ingenting i stället. Och man mår bara sämre, för högen bara byggs upp. Och man kan inte göra nåt kul alls, för har man tid med kul, då har man ju tid med matte.

Precis där var jag i söndags kväll. Allt var bara för tungt.
Vet ni vad jag gjorde då? Jag sa till Fredrik (min fästman): Jag vill gömma mig.
Så vi byggde en koja hemma i vårt vardagsrum (Om Erik hade varit här hade han kunnat berätta hur fin den var. han har nämligen sett den). Den var jättefin… det såg ut som en flyktingförläggning där hemma, men det var jättefint.
Vi tog madrasser och bäddade och gjorde mysigt, byggde en vägg med stolar och stora mysiga kuddar och hängde två ljusblåa filtar som tak.
Och när vi hade släckt i hela lägenheten och krypit in i kojan och tände en lampa där... då sken taket som himlen.
Där inne var det bekymmerslöst (det är mitt favoritord – bekymmerslöshet).
Vi hade byggt oss bekymmerslöshetens koja.
Och inne i den kunde man ta på himlen.
Ingenting kunde störa oss där inne. Det var som om tiden stod helt stilla.

Mitt tips till er: Gör en sån koja ibland. Om du inte kan göra den hemma så gör den åtminstone i huvudet. Då kan du krypa in i den var du än är. Om du så sitter på tunnelbanan, åker buss, går och handlar eller sitter på toa. Ni som har en frälsarkrans (som, för dem som inte vet det, är ett slags böneband) bär alltid med er en sån koja i den blå pärlan.
När det är alldeles för tungt... kryp in i bekymmerslöshetens koja och göm dig en liten stund.
Där inne kan du ta på himlen. Där bor Gud.

Men glöm inte: I kojan hämtar du kraft att komma tillbaka.
En dag ska du få bo och leva där du kan ta på himlen, men inte nu.
Nu behövs du här - utanför kojan.

Leif

Predikan, Teologiska högskolan, Stockholm 9/3 2006
Följande predikan är över Mark: 14:3-9 (Kvinnan med nardusbalsam)


Låt mig få presentera Leif. Vi är alla Leif. Trots att Leif är något av en karikatyr, så är vi alla, på ett eller annat sätt, ändå Leif.

Han är en medelålders-man. (okey, förutom att det inte stämmer in på oss alla, så är vi alla Leif). Nå.... Leif är ganska trevlig. Väldigt social. Det är aldrig tråkigt vid kyrkkaffet om man hamnar vid samma bord som Leffe.
Men ett saknas honom.
Leffe är verkligen en vad man brukar kalla “go gubbe”. Han syns lite överallt i församlingens verksamhet. Är bundis med alla präster, diakoner och pedagoger, och ungdomarna älskar honom.
Men ett saknas honom.
Leif är faktiskt riktigt aktiv i kyrkan. Han brukar delta i gudstjänsterna med textläsning och andra vanliga lekmannauppgifter, han leder en bönegrupp, sitter med i kyrkorådet och engagerar sig i lutherhjälpens arbete.
Om det finns bössor som ska skramlas kan man alltid lita på att Leffe ställer upp.
Men ett saknas honom.
Leif är gift. Med Anna. De har tre barn tillsammans. Han älskar självklart sin familj, och önskar att han hade mer tid för dem.
På torsdagar brukar Leif ansvara för sopplunchen i kyrkan. Då kommer det många sargade människor som Leif brukar prata med. Ibland är det påfrestande. Samtalen kan bli lite väl intima ibland och stanken av sprit kan ibland få en att må illa. Men trots detta skulle Leif inte drömma om att sluta med soppluncherna. Här finns människor som verkligen behöver honom.
Men ett saknas Leif.
Ja, Leffe är en sån där “go gubbe” som man verkligen kan lita på i alla väder. Leif har en omtanke för människor som behöver honom. Fattiga, sjuka, hemlösa, ensamma, sorgsna. Ja. Om Leif hade tillräckligt många armar då skulle han hjälpa dem alla på en och samma gång.
Men ett saknas honom.

Människorna som låg till bords med Jesus blev förargade över att kvinnan hällde ut en balsam på Jesu huvud, som var värd nästan en årsinkomst. Och visst förstår man dem.
Leif förstår dem. Hur mycket soppa hade de pengarna inte räckt till? Det hade kunnat mätta flera hundra magar.
Deras omtanke om de fattiga och behövande ska inte undervärderas.
Men ett saknas dem.

Ett saknas Leif. Leif saknar en slösande kärlek.
Leif är en god människa. Han gör mycket gott för världen. Men som kvinnan slösade sin dyra balsam på Jesu huvud, skulle Leif behöva slösa sin kärlek på dem han älskar.
De fattiga och de behövande har han alltid hos sig. Men om han glömmer bort att slösa sin kärlek på dem han verkligen älskar, riskerar han att förlora dem.
Det finns så mycket vi borde göra. Mycket vi borde lägga tid på. Många människor vi borde hjälpa. Pengar vi borde spendera annorlunda.
Men det finns en sak som aldrig får komma i skymundan, och det är kärleken till dem du älskar.
Åt de behövande ska du ge, men på dem du älskar ska du slösa.

Kvinnan smörjer Jesus på huvudet med denna dyrbara balsam, som om hon smorde en kung, samtidigt säger Jesus att hon förbereder hans begravning. Är det inte en lustig paradox; att Jesu död, som ett bevis på en slösande kärlekshandling, är vägen till hans regerande över död och liv. Jesus segrar, och blir kung, genom att (av sin kärlek till oss) lida, dö, och sedan uppstå.

Jag vill läsa tre välkända verser ur 1 Kor 13:1-3.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kan man älska lite grand, åtminstone så gott man kan, då tror jag rent utav att man får tillbaka mera än man gav.

Låt oss stilla oss en stund inför Gud och slösa med våra böner på dem vi älskar.

Vad gör du med det som är jobbigt?

Beredelseord med Anna Bergman i mässa i Vällingby församling våren 2005

Dialog mellan "K" och "H":

K: Har du varit i kyrkan nån gång?
H: Nä! Varför ska man gå dit?
K: För att snacka med Gud!
H: Men jag är inte kristen.
K: Vad tror du på då?
H: Ingenting!
K: INGENTING?!
H: Nä, ingenting. Varför finns det så mycket jobbiga saker om det finns en Gud?
K: Det är ju just därför Gud behövs. För vad gör du med dina jobbiga saker om du inte tro på Gud?
H: Vad gör du med dina?
K: Jag ger dem till Gud!
H: Öh, va?!
K: Jag ger allt till Gud, och så förlåter han mig för allt jag gjort fel, och så behöver jag inte bära på det mer. Det e liksom borta!
H: Är inte det lite väl enkelt?
K: Jo, det är så enkelt, men också så svårt. Jag måste först se mig själv i ögonen och erkänna mina felsteg och brister, stora som små. Sen måste jag våga lämna det bakom mig och lita på att Gud tar emot det. Och när jag väl har gjort det, kan jag gå vidare.
H: Jaha! Ungefär som en renovering? När nåt går sönder måste det lagas.
K: Exakt!

Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.

Ps. 32:1-5

Julen är INTE här!

Beredelseord i mässa vid Midnatssvolleyboll-turnering 12/12 2004

"Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära."
Ord som kanske inte är helt lätta att ta till sig så här vid slutet på året. Tentor ska avklaras, julklappar införskaffas. Vi stressar omkring som höns. Inte nog med att julen i sig är stressig, vi stressar fram den också!!!
Nästan varje morgon går jag förbi plantagen i Åkeshov, och där har de smällt upp en stor skylt med texten: "Julen är här!". Och jag blir nästan lite arg när jag ser den. Det är nästan så att jag önskar att det fanns en liten vandal i mig som kunde klättra upp och klottra dit ett "inte" mellan "är" och "här".
För julen är inte här... inte än. Jag vill hinna uppleva de högtider som kommer innan först. Det är fyra stycken söndagar i advent först. Sen kan jag låta min lilla vandal klättra upp igen och tvätta bort mitt "inte".

I profeten Jesajas bok står det så här: "Så sade Herren Gud, Israels Helige: Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinenr ni styrka."

Det är ofta, tycker jag, som man tänker att ju mer jag gör idag, NU, desto lugnare kan jag ta det sen. Ordspråket "Varför skjuta upp till morgondagen vad jag kan göra idag?" har blivit som ett slags gyllene regel i vårt samhälle idag. Om man sitter stilla i mer än fem minuter i sträck riskerar man att betraktas som lat! (kanske betraktar man tom sig själv som lat då?!). Men jag skulle vilja vända på det: "Varför göra idag vad jag kan skjuta upp till morgondagen?". För ibland måste vi stanna upp!
Kanske är det så att ju mer, ju tidigare och ju ivrigare vi förbereder julen (för att på den stora dagen äntligen få andas ut och ta det lugnt) desto mer finns det att, på den stora dagen, oroa sig över - desto mer finns det som kan gå fel, ja, desto mer finns det som måste bli rätt!

Jag undrar om det finns någon i det här rummet som har upplevt en jul som inte har varit hektisk!?! Det har i alla fall inte jag gjort. Det finns alltid saker att fixa, och det verkar som att ju äldre man blir, desto mer ansvar får man (eller kanske tar man).
Och det är mat, Kalle, mat "när får vi öppna julklapparna?", mat, pepparkakor, "när får vi öppna julklapparna?", och ännu mer mat, och plötsligt är nån sur och en annan ledsen och en tredje står i mitten med mun full med prinskorv och en julklapp till mamma från tomten.
Och mitt i allt detta är det tänkt att man ska fira Gud.
Gud?
Ja, Gud, den där oskuldsfulla lilla ungen som ska rädda (eller har räddat) hela världen. Men visst märks det väl att det är honom vi firar?!?

Höjdpunkten, för många kristna, och även för mig, kommer med midnattsmässan i kyrkan. Då får man stämma in i psalm 122 och fira jul som den borde firas! Gud har stigit ner från sin höga tron till oss små människor för att visa vem han är...

...men den allra största stunden på hela dagen är förmig, varken gudstjänsten i kyrkan eller julklappsöppnandet.
Det är de 10-15 minutrarna då jag går från minaföräldrars hem upp till kyrkan. Det är uppförsbacke och det är halt. Det är kallt, mörkt, tyst och jag är ensam. Det är bara jag där... jag och Gud.
"Herre, förbarma dig" säger jag. Om och om igen. "Herre förbarma dig".
Var tionde gång säger jag det av desperation. "Herre, förbarma dig". Var tionde gång av ilska. "Herre, förbarma dig". Var tionde gång av kärlek. "Herre, förbarma dig". Men de flesta gångerna är de bara ord som håller igång mitt samtal med Gud, som håller "täckningen" vid liv.
Äntligen är jag ensam med Gud, och jag får bara vara, lämna över dagen som har varit i Guds händer. Den är bakom mig nu.

Alla borde ha en sån stund varje dag, då vi kan söka och rannsaka oss själva. "Närvaron finns där, en kraft som vill bära".

"Vänd om och vara stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka".