Det funkade!

Mitt knep med att offentliggöra mina planer på att börja träna funkade!
Jag hade mesiga funderingar på att ta en promenad från Blackeberg hem till Åkeshov i stället för att ta tunnelbanan och liksom vara nöjd med den motionen (jag försökte till och med motivera detta med att det skulle spara åkremsa)... men så kom jag på att jag skulle behöva stå för det beslutet här på bloggen och det avgjorde saken.
Jag kom hem, avslutade kapitlet jag läste i damernas detektivbyrå (ja, jag vet att jag borde läst den för länge sen... bättre sent än aldrig, detta är ju liksom första sommaren utan restkurser så...), och så gav jag mig ut och sprang i en kvart.
Precis när jag kommit innanför dörren kommer grannen och ringer på dörren. Då fick jag liksom stoltsera live också! Snacka om lön för mödan.

Nu sitter jag här alldeles nyduschad. Det känns så härligt ansträngt i kroppen att ha varit ute och sprungit. Och med tanke på hur jobbit det var - särskilt med andningen - så måste jag verkligen fortsätta med detta. Jag har aldrig förr i mitt liv varit otränad, det hör liksom inte ihop med min personlighet. Så det här måste jag verkligen göra någonting åt!

Jag är tacksam om ni peppar mig... och buar på mig om det visar sig att jag inte sköter mig. Det finns nämligen ingenting jag har svårare för än att vara en förlorare. Jag klarar verkligen inte av det!

Nä, nu måste jag stretcha!