Saker du inte visste men snart vet

Jaha. Så har man blivit tilldelad något slags uppdrag av Maria att formulera 7 saker ingen vet om mig. Ingen lätt uppgift, inte. De flesta saker du inte vet om mig vet du ju inte av den enkla anledningen att jag inte vill att du ska veta det!
Men jag har tagit mig i kragen och ägnat mycket tid och noggranna efterforskningar i mitt inre för att hitta något att berätta om mig själv för just dig, så här kommer nu sju saker som du kanske, men förmodligen inte vet.


1. Trots att jag sällan (eller aldrig) visar det så kan jag faktiskt, och framför allt förstår jag tyska.

2. Många vet att jag är en sjukt blödig person, men kanske kände du ändå inte till djupet av detta: Jag kan inte se den här reklamfilmen utan att börja gråta (självklart var jag tvungen att titta på den nu när jag länkade och började såklart böla! When will I ever learn?!).

3. Jag lurade folk (om de gick på det är jag inte så säker på) när jag var liten att jag och Michael Jackson var goda vänner och brukade träffas för att spela schack.

4. Jag har en leverfläck på ryggen som ser ut som ett utsmetat bläckstreck. Gissa hur många gånger jag glömt bort vad det är och försökt tvätta bort det.

5. Jag ogillar så skarpt att prata i telefon att jag försöker planera in telefonsamtal så att jag har "ställtid" efteråt så att hjärtat ska hinna sakta ner.

6. Folk som träffar mig kanske inte skulle beskriva mig så, men jag är faktiskt en oerhört stolt person: Jag försöker i möjligaste mån att undvika saker jag inte är bra på eller som jag är osäker på om jag är bra på. Men om jag inte kan undvika dem så lägger jag ner hela min själ på att bli bra på det.

7. Om jag hade fötts med en snopp hade jag hetat Mikael.

Så där ja!
Tydligen ska man nu även skicka denna uppgift till sju nya stackare. Men eftersom den som skickat det till mig inte gjort sig det besväret tänker inte heller jag göra det. Jag drabbar enbart en endaste stackare, nämligen min favortbloggare (detta ska ju tydligen vara någon form av utmärkelse) Ketchupmamman. Här får du nu en virituell fackla (den är också osynlig). Go Karin, go!

Det börjar bli verkligt

Det verkar som att det här som jag så länge pratat om - att jag tänker bli präst och så - faktiskt blir av!

* Jag har påbörjat slutterminen - det sista steget utbildningsmässigt inför vigning

* Biskop(ar) och domkapitel har antagit mig

* Jag har blivit tilldelad en missivförsamling

* Jag har provat prästskjortor

Idag pratade jag med kyrkoherden i min missivförsamling och hon är alltså inte en fantasifigur utan finns i verkligheten, så även församlingen. Så det tycks alltså inte ha varit en dröm.

Helt otroligt!

Just det - en blogg att ventliera sig i

En god vän påminde mig idag om att jag har en blogg!
Jag tenderar att glömma bort den under intensiva perioder. Och min höst har minst sagt varit intensiv, framför allt slutet på den.
Förbered dig nu på ett utgjutande inlägg.

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag just skulle skicka in min ansökan till Pius. Nu är jag äntligen där (med äntligen menar jag att jag äntligen är färdig där).
På torsdagen innan jag skulle börja på Pius fick jag dock en smärre chock. Då var det en dryg vecka kvar av högskoleterminen och de kurser jag läste på THS. Men denna torsdag eftermiddag fick jag ett samtal från Pius där de krävde att jag redovisade mina sista 7,5 hp INNAN måndagen. Det gick absolut inte att kompromissa och få tills terminens slut på sig, så plötsligt hade jag dryga 10 sidor att producera före helgen för att dessa skulle hinna läsas och godkännas av examinerande (underbara och förstående) lärare på den kurs jag läste.
HERREGUD! Snacka om panik och ångest. Jag som hade skrivit VILA över hela helgen i min almanacka (och den som känner mig vet att min almanacka aldrig ljuger!). Nu var det bara att sätta sig ner i all panik.
Jag kan säga att det brast för mig - jag bröt faktiskt ihop. Jag hade inte börjat skriva på arbetet och var redan trött och såg fram emot helgens vila. Någon inspiration till arbetet var inte det lättaste att få i just det ögonblicket.
Men mina mycket förstående lärare och mycket underbara studiekamrater backade upp mig, tröstade, peppade och stöttade.
Jag fick hela helgen på mig och efter mycket slit fick jag mitt betyg (som dessutom var riktigt bra!) och på måndag morgon gick en mycket trött Cecilia upp klockan 5 eftersom jag inte kunde sova alls den natten, tog mycket trött tåget till Uppsala för att mötas av en dag fylld med lekar som gick ut på att känna in rummet.
Jag vet inte om man förstår den frustration jag kände i det ögonblick då jag i trött tillstånd, tillsammans med trettio andra vuxna människor, gick omkring i mitt nya klassrum och klappade elefanter av luft, undersökte det häftiga solsystemet i taket och berättade om mitt hemliga yrke!
Nämnde jag att jag var trött?

Nåja, det kan bara bli bättre.
Eller?

Herre, förbarma dig!