Tredje gången gillt!

I våras var jag ute på min första enskilda praktik (VFU). Jag kom med önskemålet att få prova på en innerstadsförsamling eftersom jag själv är förortsbarn. "Jättebra att du önskar" fick jag till svar och placerades i... Barkarby (för er som inte är stockholmare eller av annan anledning inte känner till Stockholms geografi: Barkarby ligger INTE i innerstaden).
Nåväl, tänkte jag, det kommer fler praktiker. Inför VFU'n i höstas passade jag på att återigen uttrycka mitt önskemål om innerstaden, och placerades i... Solna! (inte heller innerstaden, men närmre).
Inför denna tredje och sista VFU la jag ner mina försök att påverka platsen för min praktik. När jag öppnade mailet från samordnaren av dessa praktiker idag fick jag till min glädje se att min önskan äntligen har uppfyllts. I vår kommer jag att göra min VFU-period här. Och inte nog med det, jag kommer att ha världens bästa handledare (ingen press på henne!)
Jag ser fram emot detta med glädje och spänning.

Som jag har saknat det

Idag har jag haft konfirmander. Det har jag inte haft sen i somras och det är nästan så att jag har haft lite abstinens.

Nu ska jag ha en helggrupp under våren tillsammans med en pedagog. Jag har verkligen haft en sjukt bra dag. Det är verkligen en välsignelse att få arbeta med konfirmander (och ledare).

Dagens tema var bön och de var så genuint intresserade av detta med att be. När jag kände det som om jag hade pratat så länge att jag knappt lyssnade själv var de fortfarande helt med och nyfikna. Det är ett oerhört härligt litet gäng.

Jag försökte mig på att göra en frälsarkrans-vandring också och den blev faktiskt riktigt lyckad om jag får säga det själv. Vi vandrade genom hela frälsarkransen med hjälp av fötterna, bibeln, ögonen, öronen och händer och armar. Allt som allt var vi 12 i gruppen idag och det var en perfekt storlek för att kunna göra en sån här vandring i helgrupp.

Imorgon är temat sakrament. Bland annat ska de få leka dop. Jag ser verkligen fram emot morgondagen.

Att det finns människor som inte vill ha konfirmander är för mig en gåta!

Det är vägen som är mödan värd...men också betyget!

Nu var det verkligen längesen jag bloggade. Det har varit så mycket annat - uppsatsarbete och julhelger. Jag har varit nere i Helsingborg hos svärföräldrarna över jul och då blir det inte mycket surfande. När det är så mycket skrivande i övrigt blir man lätt trött på sina ord och jag har känt att när jag har lämnat skolan har jag inte velat skriva en bokstav till.
Men nu är det tillfälle att skriva, skriva, skriva och särskilt att HURRA!!!

Igår la jag nämligen fram min uppsats vilket innebär att det idag är över. Mitt hårda arbete, och mina ändlösa timmar i obegripliga skrifter är jag äntligen färdig, och det har varit så värt det.
Det blev en ganska svettig framläggning. Rummet var fyllt till den sista stolen (min handledare sa att hon inte hade sett en så välbesökt framläggning tidigare), och min opponent gick hårt fram.
Men jag måste säga att jag själv är imponerad av min egen insats på framläggningen. Jag höll mig lugn och sansad och svarade skarpt utan att bli otrevlig. Något som jag måste ge min opponent underkänt på.
Till att börja med inledde han med att säga ungefär "Jag är riktigt imponerad. Jag visste inte att du kunde göra sådana bra teologiska resonemang!"
Kan man vara mer förelämpande?
Efter att ha lyft ram min uppsats på ett positivt sätt och faktiskt sagt att han tycker att jag skrivit väldigt bra och så vidare säger han en bit in på framläggningen att han tycker, om han ska uttrycka sig snällt, att jag delvis har svarat på min frågeställning. Detta motiverar han med att han menar att jag ställer en fråga på det ontologiska planet (alltså att jag söker en dogmatisk sanning), medan jag svarar på ett pragmatiskt plan (typ hur kan man tänka idag?).
Medan han verkar utgå från att man kan skriva teologi på ett sådant sätt att man kan säga något utan att dra in den egna kontexten gör jag det inte, något som också framgår i min uppsats. När jag förklarat och försvarat mig på denna fråga är han ändå inte nöjd utan försöker övertyga mig om att han har rätt. Detta händer även när han påstår att jag har missförstått Augustinus och Luther. Denna diskussion tar inte ens slut när jag försöker avrunda genom att säga ungefär "Här tycker vi uppenbarligen olika".
Ett flertal gånger går min handledare in och bryter.

Men jag hade ett enormt stöd i rummet och från både handledare och examinator, och min nervositet stannade utanför rummet. Jag hade rentav ganska kul eftersom jag kände att jag hade något att stå på och stöd inte bara från studenter utan även från teologer som jag ser upp till.
Stort tack till alla som var där och stöttade mig och gav spännande frågor.
Efter avslutad framläggning fick jag betyget VG... som sagt: Det var värt det!