Jag tror inte jag har klippt mig sen strax efter jag gifte mig för ganska exakt ett och ett halvt år sen. Så det var verkligen dags kan man säga!
Det känns riktigt skönt... nu har jag toppar! tänka sig.
Det var dessutom en av ungdomarna i kyrkan som klippte mig, som går sista året på frisörlinjen (heter det så?), så det var gratis (men jag tvingade på henne en peng i alla fall). Kan det bli bättre? Hon skällde inte ens ut mig för att jag aldrig klipper mig, vilket annars brukar vara anledningen till att jag inte masar mig till frisören. Nu kan jag ju tänka mig gå dit om en dryg månad eller så igen. Kanske gör jag något mer vågat, som att låta henne färga eller nåt sånt.
Nu kan inte maken kasta tillbaka kommentarer på mig när jag tjatar på honom att gå till frisören, underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar