Ivriga hjärtans dag.

Det var söndag igår.
Helt slut efter en fullsmockad helg med konfirmander, ungdomsläger och årsmöte i kyrkan kom jag hem vid femtiden på eftermiddagen.
Jag satte mig ner och vilade kroppen ett tag.
Sen ringde jag min älskling... men han var inte hemma.
Jag ringde min älsklings jobb... men han var inte där.
Så ringde jag min älskling på mobilen... han sa att han var ute och handlade, skulle ringa mig när han kom hem efter jobbet senare på kvällen. Jag frågade när, han svarade vid åtta-niotiden.
Vi lade på. (för den som inte vet bor min älskling 17 mil hemifrån just nu).
En timme senare när jag satt i soffan och slötittade på tv:n ringde det på dörren.
Jag öppnade.

Där stod min älskling!
Jag grät...
Grannen smög förbi dörren... kom senare över med semlor...


Nu har han åkt igen...
...men jag njuter ännu av mina glädjetårars salt

Ingen älskling är som min!