Antagningskonferens

Så var det gjort...
sista steget är taget.
Någon gång i dag har biskopen tagit ett beslut. Ett beslut om min framtid.
Ska Cecilia få bli präst eller inte?
Som den kontrollmänniska jag är har de två senaste dygnen varit riktigt obehagliga ska ni veta. Att inte ha kontroll kan vara okej. Men att inte ha kontroll över vad det ska bli av mig, att inte längre ha makt att påverka...
Så många tankar har rört sig i mitt huvud.
Tänk om jag får ett nej...
Klarar jag av att bli präst?
Är det verkligen min kallelse det här?
Hur ska jag orka sadla om?
Vad diskuterar de om mig?
Kan jag ha missuppfattat mitt kall, Gud?
Men jag vill ju!
...
Psalm 205 har etsat sig fast på hjärnan och har suttit där hela dagen:

Vila i din väntan. Stilla mötet sker

All din stora längtan Herren hör och ser.

Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.

Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

Genom din ångest, när allt är svårt,

delar Gud din smärta och all din gråt.

.

Beslutet är taget och kanske har brevet redan skickats. Nu återstår bara en sak, men den är nog så svår: att vänta.

Gud, bär mig!